Peter Garrett, Australiens nya miljöminister, är en av de mest osannolika politiker man kan tänka sig. Vi var många som höjde på ögonbrynen när den forne sångaren och förgrundsgestalten i rockgruppen Midnight Oil tillträdde sitt nya ämbete.
Att Göte Gustavsson skulle bli sjöman tycktes däremot vara förutbestämt redan från den dag han drog sina första andetag i kammaren på Sanddynevägen i Falkenberg.
Född i en familj som sedan generationer levt på vad havet haft att ge var det självklart på något sätt.
Knappt 17 år fyllda lämnade Göte föräldrar och syskon och gick till sjöss. Han kom att uppleva mycket under den korta tid det varade.
Gamle Tom Garrett kom också att uppleva mycket under sitt liv. Skyttegravarna vid Gallipoli under första världskriget, vännerna som försvann och aldrig kom tillbaka. Sedan freden, känslan av att vara vid liv. Och så plantagen förstås, nybygget i New Britains djungel. Han fick några bra år där. Sedan började allt om igen.
Japanerna kom tidigt en tisdag. Hela Rabaul tycktes stå i lågor när bombplanen försvann över horisonten efter sitt dödliga värv. Även ett av fartygen i hamnen träffades av bomberna, norska m/s Herstein.
I hennes internationella besättning återfanns några få svenskar, bland annat en ung pojke från Sanddynevägen i Falkenberg. De som överlevde flydde in i djungeln. De flesta infångades snart av japanska patruller.
Många mördades på plats medan andra surrades samman i väntan på fångtransporten. Efter några veckor hade skaran vuxit till 1157 olyckliga, bland dem en strandsatt australiensisk farmare vid namn Tom Garrett och en lika strandsatt sjömanspojke från Sanddynevägen i Falkenberg.
Ett fartyg kom, döpt efter en stad i ett land dit kriget ännu inte nått: Montevideo Maru. Fångarna släpades ombord och låstes in i lastrummen.
1993, sex år efter succén med albumet Diesel and Dust och världshiten "Beds Are Burning", spelar Midnight Oil in den nyskrivna låten "In the Valley". Peter Garrett sjunger om sitt liv och om en saknad farfar som försvunnit på en båt i ett hav någonstans. Var vet han inte riktigt, men namnet Montevideo Maru finns där någonstans mellan vers och refräng.
Klockan 03.26 kom torpeden. Den träffade i styrbords aktersida, där ett jättelikt hål slets upp strax under vattenlinjen.
Allt var över på några minuter, på mindre än tio berättar de japanska arkiven. Från ubåtens kommandobrygga hann man uppfatta några korta ljusblink från däck, det var allt.
Egentligen var väl Midnight Oil aldrig speciellt bra. Rika vita män som sjunger om fattiga svarta barn... tja, där finns väl en viss motsättning i upplägget. Men det är klart, de var jäkligt tidiga med sitt miljöengagemang, det kan man inte ta ifrån dem.
"In the Valley" hörs aldrig i radion numera, men namnet Garrett har åter kommit i ropet. Ser ni en skallig, råbarkad typ i ett nyhetsinslag från någon miljökonferens… ja, då är det nog gamle Toms sonson.
Tom och Göte dog den natten, de vilar tillsammans - i en kista av järn och stål på position 18.40°N, 119.31° Ö.
De är inte ensamma. Nils Beckman från Södertälje är där, smålänningen Kalle Nilsson likaså, och därtill ett ohyggligt antal andra olyckskamrater, soldater, sjuksystrar, sjömän och civila, män, kvinnor och barn.
Ännu i november 1945, tre och ett halvt år efter Montevideo Marus undergång och flera månader efter krigsslutet, väntade man i Rabaul och Port Moresby, i Sydney och Darwin, och faktiskt även i Falkenberg. Man väntade, för ingen hade hört något, och inte kunde väl så många bara försvinna, utan ett spår?
Det skrevs aldrig någonting om det i tidningarna här hemma… nej, en av krigets värsta fartygskatastrofer blev inte ens en fotnot. Barbariet från lägren och slagfälten i Europa låg så mycket närmre.
På Sanddynevägen kunde man inte riktigt förstå att det hade hänt. Det stod ju aldrig att det hade hänt, inte någonstans, så var det verkligen möjligt?
Men det hade verkligen hänt, det har verkligen hänt. 1 157 människor försvann i en kista av järn och stål.
Tom Garrett var en av dem, Göte Gustavsson en annan. Att Tom var farfar till Australiens nye och osannolike miljöminister är förstås inget annat än en detalj, en detalj som på sin höjd kan binda samman då och nu för ett kort ögonblick.
