Det handlar om tjugo gamla, sjuka och svaga människor som inte har fått den vård och omsorg som de har rätt till. Orsakerna måste givetvis utredas i botten och allt göras för att det inte ska upprepas.
Om svaret på frågan hur det kunnat hända är att det handlar om människor som är så svaga och utsatta att de inte har möjlighet att tala för sig och därför inte blir hörda, gör det situationen ännu mer upprörande. Den som är beroende av och utlämnad till andras vård och omsorg måste kunna lita på omgivningens ansvar och empati och bli omhändertagen på ett värdigt och professionellt sätt. Att så sker är ett samhällsansvar som måste fungera genom personalens kompetens och inställning till sitt arbete, genom ansvariga chefers ledning och tillsyn och genom det ansvar förtroendevalda har för att verksamheten sköts professionellt.
Detta har uppenbart inte varit fallet på äldreboendet i Halmstad.
Fyra lex Sarah-anmälningar påtalar att de gamla på den anmälda avdelningen som mest fick vara uppe fyra timmar under dygnet, att personal istället använde tid till att titta på tv, att medicinska ordinationer inte följts och säkerheten brustit, att stressläget vid toalettbesök varit sådant att de gamla inte fått tid på sig att uträtta sina behov.
Detta som av medicinskt ansvarig sjuksköterska betecknas som ”otroligt alarmerande” har enligt uppgifter som framkom i går föregåtts av ”rykten till och från” om att äldreboendet fungerat dåligt.
Uppenbart har uppgifterna inte tagits på allvar eller inte kontrollerats ordentligt. Avslöjandet skedde när vikarierande personal reagerade på rutinerna på avdelningen. Det är inte första gången vikarier sett till att dåliga rutiner inom äldreomsorg och sjukvård uppmärksammats. Nya ögon ser vad gamla vanor förbiser. Det är med sådana ögon ledningsansvariga också måste betrakta sin verksamhet.
Ansvaret faller inte bara på den personal som enligt rapporterna grovt försummat sitt arbete utan också på den ledning som har att se till att verksamheten fungerar på det sätt som en anständig äldreomsorg kräver. I Halmstadfallet har chefsbytena varit täta. Det är rimligt att tänka sig att det har påverkat uppföljningen. Frågan måste då ställas hur avdelningens problem och de täta chefsbytena uppmärksammats på högre nivå i organisationen.
Verksamhetsansvariga i Halmstad har nu valt att splittra personalgruppen på avdelningen och omplacera dem som särskilt pekas ut i anmälningarna. För samtliga berördas skull får vi utgå från att en ordentlig utredning gjorts både om ansvarsfördelning, kompetens och fortsatt lämplighet att arbeta i omsorgen.
Eftersom alla berörda enligt uppgifter i går tills vidare ska fortsätta arbeta med vårdbehövande gamla måste det vara ett minimikrav att brett stöd och handledning omedelbart sätts in i verksamheten.
Ingen människa i utsatt läge och utan möjlighet att själv kräva sin rätt ska behöva utsättas för godtycke och ansvarslöshet i bemötande och behandling. Det gäller i det aktuella fallet och det gäller i alla andra verksamheter som handlar om äldreomsorg, sjukvård och omhändertagande av människor som är beroende av andra.
Uppmärksamheten och tillsynen får aldrig brista i människovårdande sammanhang.
