Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lokalredaktören letar än

Telefonen på redaktionen ringde tidigt lördag morgon. Sådana samtal kan handla om allt mellan himmel och jord. Det kan vara några efterfestare som slagit vad om vem som blev tvåa i längdhopp i Berlin-OS 1936.
  - Du ssschom é ssssjooonnanlist måssste vet väl dé...?
  

Det är meningslöst att leta efter svret, i nästa sekund kan den som ringt lagt på.
   Eller så kan det vara någon nybliven far som vill annonsera en lycklig tilldragelse.
   Nu var det en prenumerant som inte fått tidningen. Standardsvaret: "du får ringa det nummer som står i HN och säga ifrån".
   Det skapar bara förvirring.
   Svaret brukar bli: "Ja, men jag har ju ingen tidning att titta i".
  

Och på den tiden var det aldrig någon som svarade på det hänvisade numret.
   En lokalredaktör bör vara mån om varje läsare. Den dagen hade jag två halvbra artiklar publicerade. Om den tidningslöse finns på rimligt avstånd brukar jag själv åka dit och ta med mig några ex till grannarna.
   - Jag kommer, tar det på väg till dagens första uppdrag, svarade jag.
  

Inte ens som ung extraknäckande taxichaufför gick jag bet på att leta upp en adress.
   Men nej, just det numret på gatan hittade jag inte.
   Samma sak när jag gjorde ett nytt försök efter lunchen.
  

Skam den som ger sig tänkte jag och gjorde ett nytt race som en jojjo på Sveagatan, framåt sextiden på kvällen, på väg hem. Trappa upp och trappa ner. Ringa på någon dörr var otänkbart. Att stå där som ett vilsekommet tidningsbud klockan sex på kvällen.
   Tre misslyckade försök, inget att skryta med.
  

Detta hände för några år sedan. Efter varje arbetsdag åker jag på just Sveagatan och slås av samma tanke: "Undrar var i helskotta han bor".
   Ni kan själva studera den lokala telefonkatalogen så ska ni se att det saknas en del nummer.
   Hur som helst.
  

Helt slut efter jobbnedslag i Åkulla, Derome, Tvååker och allt vad det var den dagen ringde jag upp honom på kvällen och erkände det nesliga i att jag inte hittat hans uppgång, än mindre brevinkastet.
   - Nej, det kan vara litet lurigt för den som inte varit här, svarade han. Men när kommer du då...?
   Suck. Sanningen att sägablev det inget fjärde försök.
   Han står fortfarande på vänt.