När man nått 70 plus och har framtiden bakom sig förstår man att ungdomens inbillade evighet är kort som en blinkning i tiden.
En av våra uppskattade vänner säger att livet kan indelas i tre perioder: 1) barn- och ungdomstid, 2) familj och arbete, 3) hur magen fungerar.
Det är inte så alldeles enkelt att avgöra när en människa kan kallas gammal. En del är utslitna och slut vid 60, andra passerar 80 med vitalitet som en 25-åring, några blir 100 och är pigga som vinterny.
Nyligen grävde jag i minnet efter stoff till ett mediokert föredrag, som var uselt i sig och inte blev bättre av att rösten lät som grovrappad husfärg (tack Gun, för halspastillen, den satt fint!). Fram ur hjärnbarken poppade några möten med pigga pensionärer under journaliståren.
I raden återsåg jag nu den sista kullan, som Anders Zorn målade näck, Stålfarfar, som gjorde en pilgrimsfärd på cykel till Jerusalem som 89-åring och hade en oförglömlig 100-årsfest på ett skånskt dansställe, samt de rara tjejerna Anna Mathilda Johansson i Varberg och Hulda Johansson i Kungälvs Ytterby.
Anna Mathilda var en försynt liten dam, som på sin 108-årsdag uppvaktades med 108 ljus i tårtan. Jag presenterade henne i spalterna som ”en krutgumma, äldre än dynamiten”, som levde under fyra kungar och fick gratulationstelegram från den yngste av dem.
Äldst alla kategorier var dock Hulda, som skulle fylla 112 och var Nordens äldsta. Personalen på äldreboendet satte intervjugränsen vid en halvtimma, men halvtimman blev till timmar och Hulda visade inga tecken på trötthet.
Hon berättade att hon i sin barndom vallat kor på skogen, plockat kottar att elda med och träffat människor födda på 1700-talet. På den korkade men ändå självklara frågan hur man bär sig åt för att bli 112 tipsade hon: ”Jag dricker ett glas sherry varje dag”. Sedan beordrade hon fram flaska och två glas, och vi skålade så tappert att jag av säkerhetsskäl fick ta bussen till Göteborg.
