Sommarens semester inskränkte sig för min del till en veckas ledighet. Den ägnade jag åt att färga håret. Flera gånger. För en kort tid fick jag uppleva hur det är att folk stirrar på en som om man vore en kändis.
Ni får inte tro att jag är fåfäng. Men jag föll för trycket när min kära hustru tyckte att jag skulle tona håret. Jag vet inte vad hon föll för, men inte var det för de grå tinningarnas charm. Vi (hon) valde svart.
Förvandlingen skedde på ett vandrarhem i Töckfors.
Resultatet blev en korpsvart kalufs.
Jag såg ut som en sämre kopia av Jokkmokks-Jokke, denne hedersman som jag en gång lärde känna i Sätila, genom nöjesprofilen Bertil Davidsson.
Värmlänningar jag mötte i min nya skepnad trodde att Bengt Djupbäck återuppstått. Till frukosten stirrade de som om de väntade sig ett "Tjosan" och några takter ur succélåten "Gulligullan".
Det var aldrig aktuellt.
Svägerskan, Turbo-Lena, är damfrisör och befann sig i Älgå, sex mil därifrån. Efter ett par timmars intensivt jobb hade hon gjort det bästa av situationen. Nya kemikalier gjorde att jag först såg ut som en blek kopia av hur Rod Stewart såg ut på 70-talet. Svågern tyckte det var så roligt att kameran åkte fram.
Sedan gnuggade hon in ett medel så att håret blev brunt men lätt morotsfärgat, med en dragning åt gult. Passande nog som Tintin, en annan resande reporter.
Det var bara att gilla läget och invänta hennes trestegsbehandling en vecka senare.
Dock: Några dagar senare träffade jag en frisör som snabbt skulle kunna göra så att jag återfick den kulör som liknar den jag normalt har.
Den saken försäkrade han på heder och samvete.
30 minuter senare och 300 kronor fattigare var jag absolut KOLSVART på skulten. Tillbaka på ruta ett alltså.
Frisören visade sig vara en mästare - på bortförklaringar och påstod att håret var brunt.
Men jag är inte blind, inte ens färgblind.
Sen sa han att håret skulle bli bättre när det torkat.
Efter en kvart i torkhuven var jag ännu svartare. I varje fall i ögonen. Skarpsinnigt sa han att jag fått den färgen som jag hade när jag var ung (hur han nu kunde veta det).
Men alla kan ha en dålig dag på jobbet och tiden läker alla sår. Jag får väl står ut med att bli kallad Jokke.
Jo, Ulla och jag är fortfarande vänner, trots allt.
