Kalla mig Clintan

ANNONS
|

En reporter behöver inte klä sig i lösskägg och Wallraffa för att pröva ett annat yrke. Fotografen, L-G J, och jag pryade en kväll som cowboys.

Vi sadlade om kan man väl påstå.

I polisradion hörde vi att en skock kor var på väg ut på E6.

Genast såg jag bilden i mitt inre. Krockade bilar. Massakrerade kossor. Blod och elände.

En bra bild är en förutsättning för en bra "grej".

- Kom, vi sticker, sa jag.

Fotografen kör ALDRIG över 70. Vi hann fram i tid ändå.

På motorvägen stod två unga poliser.

De verkade lätt nervösa. Hur man handskas med skenande kor är väl inget Polisskolan lär ut.

ANNONS

Inte Journalisthögskolan heller, skulle jag tro.

För mig var det premiär att se lätt gallopperande kor där bilister med god fart vanligtvis kör på motorvägen.

En av poliserna letade med högerhanden efter sitt tjänstevapen. Det gjorde mig orolig. Lätt kolerisk.

- JAAAG TAAAR BE-FÄÄÄLET!!!

Plötsligt hörde jag mig själv ropa ut order till två poliser och en fotograf.

Min militära karriär började annars som signalist men slutade på malajplutonen på KA4. Nu hade jag tagit på mig ansvaret att förhindra död och olycka i semestertrafiken.

Mest tänkte jag på kossorna. Jag, uppväxt i storstan, saknade utbildning. Men jag visste hur man stoppar en skenande häst.

Nu var det visserligen inte hästar som var på drift mot ett okänt öde. Skit samma. Jag kände mig mer som Clintan i en spageth-ivestern. Än som Kurt Olsson med koskräck.

Med mittg kommando hade jag satt hela min prestige på spel.

Högerhanden åkte upp. Vad som kom ur min mun har jag glömt. Hur tilltalar man till kossor på rymmen? STOPP, kanske. Eller PROOO? L-G J hade fullt upp med att plåta.

Hursomhelst. Kon som hade befälet över sin trupp saktade in. Stannade. Vi stirrade varandra stint i ögonen.

Faderullan tänkte jag. Det kanske är en tjur. Och jag som hade röd skjorta på mig.

ANNONS

Sekunderna senare gjorde kossan, eller om det var en tjur, en rörelse som att den visade de andra att den här kvällsutflykten ut på E6 kanske inte var så väl genomtänkt.

Skocken vände och följde efter. Svårigheterna var att få dem in genom hålet där de tagit sig ut.

Istället för dåliga nyheter kunde vi åka tillbaka till redaktionen och rapportera om en solsskenshistoria.

En positiv nyhet. Kändes konstigt.

Om ni undrat så vet ni nu vem den verklige hjälten var.

Kalla mig Clintan.

ANNONS