Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hemma är också bra

Efter fyra år i Bryssel började Erika Bjerström leta efter en röd tråd i sina tv-reportage. Resultatet blev boken "Porslinsmålerskan i Limoges", som skildrar ett Europa i svindlande snabb förändring.
Erika Bjerström har jobbat som journalist sedan hon var 19 år. Hon har varit på Ekot och Dagens Nyheter och är sedan mitten på nittiotalet knuten till Sveriges Television.
- Jag trivs jättebra med tv. Det bygger på att flera personer jobbar gemensamt mot en sändning och det är inte lika ensamt som tidningsarbete. Dessutom finns där en energi som jag gillar. Jag är en ganska rastlös person, säger hon.
Hon tonar ner myten om det glamorösa livet som utrikeskorrespondent. I boken skriver hon att det är 70 procent logistik och 30 procent journalistik. Det handlar mycket om att ta sig från en plats till en annan och att komma fram i rätt tid.
- Det är fantastiskt kul men också ganska slitsamt. Jag var på resande fot 150 dagar om året.

Erika Bjerström gjorde sin första vända i Bryssel redan 1986. Då var hon under några månader pressekreterare åt Green Progressive Alliance, en partigrupp för de gröna och vänstern.
Hon kom tillbaka 2002 som Europakorrespondent och blev framför allt överraskad av två saker.
- Dels att den elitistiska strukturen inte uppfattas som ett problem av dem som jobbar inom EU. Elit ses inte som något fult och Margot Wallström är rätt ensam när hon pratar om demokratisering och insyn.
- Dels med vilken passion debatten om Europas framtid förs. Man pratar om "Europe" på ett sätt som vi inte gör i Sverige.

Förra hösten flyttade Erika Bjerström hem. Samtidigt föddes idén att samla erfarenheterna i bokform, med förhoppningen att "bidra till en känsla av att Sverige är en del av Europa - och till en större närvaro av Europa i Sverige", som det står i förordet.
Hon skriver om jobbflykten, klimatförändringarna, flykting-strömmen och konflikten mellan fundamentalistiska islamister och västeuropéer. Och hon gör det genom ett växelbruk mellan allmänna resonemang och konkreta exempel på individnivå.
Intervjun med porslinsmålerskan i Limoges får till exempel illustrera att tillverkningsindustrins dagar är räknade i Europa. Framtiden ligger i kunskapsindustrin - IT, turism, reklam etcetera.
- Jag har lärt mig att inte nämna EU utan de sakfrågor man hanterar. Det finns ingen som inte går igång när man pratar om de afrikaner som med risk för sina liv kastar sig ut i sina piroger (små fiskebåtar) för att ta sig genom porten till Europa.
Valet att berätta om de afrikanska flyktingarna snarare än den betydligt större flyktingströmmen österifrån motiverar hon på följande sätt:
- Med förlov sagt - de som kommer österifrån drunknar inte.

I boken försöker Erika Bjerström hålla sig till reporterrollen. Men hon lämnar den och blir om inte debattör så i alla fall "engagerad medborgare", när hon skriver om klimatförändringarna. Det är ett medvetet avsteg.
Miljön var hennes första bevakningsområde och det ligger henne fortfarande varmt om hjärtat.
- Du skulle bara veta hur mycket ironi jag har mött för att jag intresserat mig för denna oviktiga fråga. Nu när det har svängt får jag nästan nypa mig armen, säger Erika Bjerström, som är förtvivlad över att vi har låtit det gå så långt.
- Jag reser mycket i tredje världen och för mig är konsekvenserna inte en abstraktion. Och att det alltid är de som har det sämst och är fattigast som drabbas gör mig fruktansvärt upprörd.

Att Al Gore i år fick Nobels fredspris ihop med FN:s klimatpanel tycker hon är helt i sin ordning, även om hon beskriver hans film som "alarmistisk och känslosam". Erika Bjerström ser en tydlig koppling mellan miljö och fred.
- Klimatförändringarna leder till väpnade konflikter när folk tvingas fly till exempel för att de inte har något vatten. Se bara på Darfur.

Samtidigt som hon är glad för att intresset för miljön har ökat är hon tveksam till delar av miljöjournalistiken.
- Jag har alltid gillat att gå mot strömmen och ställa tvärtomfrågor. I brist på kunskap och av missriktad välvilja finns det journalister som tror att alla som talar för miljön är goda. De ser inte att det finns stora ekonomiska intressen bakom.