Vårdyrket är verkligen i ropet dessa dagar och vi får höra att intresset för att utbilda sig till läkare och sjuksköterska ökar. En som verkligen trivs är sjuksköterskan Anna Nordlöf som jobbar på avdelning 2B kirurgen i Varberg.
Där har hon jobbat sedan 2015. Hon fick upp ögonen för avdelningen när hon genomförde praktik där under utbildningen.
– Arbetet är väldigt varierat och det tycker jag är kul. Där vårdas patienter som har en kirurgisk åkomma. Det kan vara patienter från akuten som behöver läggas in, de som har planerade operationer och de som genomgår olika undersökningar till exempel, säger hon.
För hennes del har det vardagliga arbetet egentligen inte förändrats så mycket trots coronakrisen. Visserligen genomförs färre planerade operationer och färre patienter med lindriga besvär söker vård.
– I början av coronapandemin var det lite färre patienter men nu har de blivit fler igen. Det går lite upp och ner normalt också.
Den sociala biten av yrket tilltalar henne i kombination med att hon hela tiden får vara i rörelse. Att få ta del av kollegernas, läkarnas och undersköterskornas kunskaper och erfarenhet är lärorikt och hon känner att hon hela tiden utvecklas.
Får uppleva tråkigheter
Visst får hon uppleva en del tråkigheter, patienter som dör eller där hon är med när tråkiga besked ges om obotliga sjukdomar.
– Hur hårt det än låter vänjer man sig på något sätt och lär sig hantera tråkigheter, att se om man kan göra något positivt för patienten trots situationen. Till exempel när någon har väldigt ont.
Anna Nordlöf har också ansvar för studenter som gör sin praktik. Aktiviteter som skolorna tillåts fortgå även om andra utbildningar har valt att ställa in sina och övrig utbildning sker på distans.
– Studenterna behöver bli färdiga för de behövs i vården.
En fråga som ställs alltmer på sin spets är lönefrågan. Att sjuksköterskor med sin högskoleutbildning, sitt krävande och ansvarsfulla jobb får betydligt mindre betalt än andra yrken med samma längd på utbildning ifrågasätts.
Något som Anna Nordlöf uppskattar är att känna sig behövd och som en viktig del i samhället. Hon tycker också att det är häftigt att se hur hela sjukhuset samarbetar och sluter upp i denna krissituation.
– Vi har rustat för det. Just nu går vi och väntar på om det kommer att bli värre.
