Så skällde hallänningar på 1600-talet

– Kärringadank! Hur vågar du säga så till mig din hästrumpa! – Det skall du säga din köttmånglare, du beter dig som en riktig kältring!

ANNONS
|

Klockaren i Sibbarp blev benämnd hunsfott 1678. Anders Larsson i Mickedala kallade en man för vällingbyttan 1702. Falkenbergs största bråkstake Sven Holgersson var i ständig konflikt med alla i slutet av 1600-talet liksom Hans Hampes hustru Christensa i Laholm.

Ny bok

Skällsord har funnits i alla tider. Nu har syskonen Anna och Andreas Karlsson samlat otidigheter som hallänningar vräkte ur sig på 1600- och 1700-talet.

Många oförskämdheter har med djur att göra. Hunden hade väldigt låg status på 1600-talet. Ord som lathund, byracka, fähund, med flera, lever kvar.

Mindre aktade yrken var ett annat sätt att benämna folk med. Till exempel köttmånglare, att hantera kött ansågs på den tiden som ”orent” då det hade med död och blod att göra.

ANNONS

Att använda ord från de nedre och bakre regionerna av kroppen var populärt redan för flera hundra år sedan.

Anseendet viktigt

– Det var ganska vanligt att man stämde varandra för okvädingsord. I våra dagar känns det fullständigt absurt att man kunde driva ett struntärende ända upp till kungen i Köpenhamn för att någon blivit kallad sillkrämare, förklarar Andreas Karlsson.

– Men en persons ställning och duglighet i samhället hängde på att hans eller hennes anseende var obefläckat. Därför var hedern oerhört viktig att försvara, säger Anna Karlsson.

QUIZ: Kan du skälla på halländska? Testa dina kunskaper här!

Som tidigare har syskonen gått igenom gamla domstolshandlingar och hittat massor av exempel på ärekränkningar runt om i Halland.

”Bland lusepälsar och stubbakärringar” heter boken där man förklarar varför folk kunde vräka ur sig saker som kuggebasse, hönsedäka, dråsseskaffel, kalvpanna, hasebindare, med mera.

Dessa mindre smickrande tillmälen användes vanligtvis vid fester och sammankomster av olika slag. Alkohol bidrog ofta till att uttrycken spetsades.

Kyrkobråk

Men det var heller inte ovanligt vid kyrkobesök att det blev bråk om sittplatser. De som tyckte att de var lite förmer ville gärna sitta långt fram eller nära mittgången.

– Det kunde bli regelrätta slagsmål till och med under gudstjänster och då fanns ju gott om vittnen, konstaterar Andreas.

ANNONS

Ärekränkningar bestraffades vanligen med tre mark i böter vilket var ganska överkomligt. Yttrades orden i kyrkan däremot var straffet 50 daler. En ofantlig summa som ingen i allmogen kunde betala. Det motsvarade ett helt bohag på den tiden eller kanske att köpa en ny bil i dagens läge. I regel fick straffet avtjänas i fängelse istället.

Dödsstraff

Förolämpade man Gud eller kungen kunde det leda till dödsstraff. En sådan dom fälldes faktiskt 1632 när Peder Clausen i Arvidstorp höjde rösten mitt under en prostvisitation i Fagered. Men domen verkställdes aldrig utan man nådde en förlikning.

ANNONS