Varför? Och varför just jag? Frågorna har inget svar, men har ändå dykt upp hos Gunilla Karlsson, 52.
– I början kände jag så. Jag hade precis börjat få ordning på mitt liv och träffat en man igen. Det kändes så orättvist, säger hon.
Vi sitter i huset i Gamla Köpstad. Fikar vid ett köksbord som höstsolen lyser upp. Vardagliga ting, som tidigare var självklara. Men Gunilla har fått ett nytt perspektiv på tillvaron. Det kom när cancern gav sig tillkänna, våren 2011.
– Många upptäcker en knöl, men hela mitt bröst bara växte och växte. Jag förstod att någonting var väldigt fel, säger hon.
Läs också: Stora skillnader i bröstcancervården
På sommaren kom beskedet: Gunilla hade HER2-positiv bröstcancer, en ganska ovanlig och aggressiv cancerform. Tumören var för stor för operation, därför fick hon börja med cellgifter.
Cellgiftsbehandlingen, som pågick i sammanlagt 1,5 år, beskriver Gunilla som enormt tuff. Hon tappade håret, konditionen och fick ”hud som en ödla”. Syn, lukt, smak och närminne påverkades. Huset var fullt av kom ihåg- lappar och hon vågade bara köra bil korta sträckor för att inte tappa bort sig.
– Jag har en fantastisk familj, det har betytt mycket, och jag försökte jobba lite för att hålla igång. Det viktiga är att inte bara sätta sig ner. Man måste prata, och få lov att vara ledsen och ha panik, säger hon.
I december 2011 opererades hon, och strålbehandling inleddes. Den ledde till att hon fick lymfödem, som gör att vätska samlas i armen.
Hösten därpå upptäcktes en förändring i hennes lunga. I ett år levde Gunilla med ovisshet om cancern hade spridit sig, innan läkarna kunde konstatera att de misstänkta metastaserna förmodligen var ännu en strålskada.
Cancern är borta nu, men det dröjer några år tills hon kan bli friskförklarad. Under tiden utreds hon för att se om cancern är ärftlig. Hon har redan fått rekommendationen att ta bort äggstockar och livmoder.
– Man gör allt för att förebygga att bli sjuk igen, säger hon.
Mitt i helvetet som varit kan hon konstatera att cancern har lett till nya, goda vänner i olika stödgrupper. Hon har också kommit väldigt nära sin man.
– Så mycket gråt och känslor som kommit ut. Det är inte bara att man tröstar varandra, man bråkar mycket också. Vi har blivit tvungna att släppa på spärrar och prestige.
Hur har cancern påverkat dig?
– Jag kommer nog aldrig bli mitt gamla jag igen. Innan har jag varit ganska tuff. Men man tappar sig själv lite, självförtroendet försvinner. Frågan är om det kommer tillbaka.
Hur ser du på framtiden?
– Den är ganska ny för mig. Jag kan inte tänka för långt fram. Min största önskan är att få tillbaka mitt vanliga liv igen. Den där vanliga vardagen som man aldrig såg förut, men som plötsligt har blivit så viktig.
