– Vi ska inte tro att vi sitter säkra i Sverige, saker kan snabbt gå fel i ett land om desinformation börjar spridas. Se bara på Kapitolium och stormningen där, det trodde man aldrig skulle kunna hända. Opartisk och sanningsenlig journalistik behövs, säger Linda Thulin, apropå sitt stora kall i livet: samhällsjournalistiken.
Vi ses på ett kafé i Halmstad, beställer varsin kopp te, slår oss ner i ett par fåtöljer och börjar prata. Det ska bli ett samtal om livet i Stockholm kontra en vardag i småstaden, om hur journalistiken ska bli relevant för den stora massan – och om vikten av public service.
Men vårt samtal ska också handla om hur det känns att tvingas inse sina begränsningar, bli sjuk och börja se på livet med nya ögon när man fyllt 50. Om hur viktigt det är att lyssna på sin kropp, om nya frilansplaner och om hur fantastiskt det känns att flytta hem till Halmstad efter nio omtumlande år i huvudstaden.
Linda Thulin är uppvuxen i Laholm. Redan i grundskolan var intresset för journalistik och samhällsfrågor stort. Efter gymnasiet räckte betygen inte för att komma in på journalisthögskolan. Istället blev det en utbildning till fritidspedagog och jobb på ett behandlingshem för narkomaner i Värmland.
– Där kom jag i kontakt med ungdomar, de flesta från problemtyngda förorter i Göteborg. Jag insåg på allvar hur olika förutsättningarna är för olika människor, fast vi bor i samma land och talar samma språk, säger Linda.
Flyttade till Stockholm 2012
Med den insikten i bagaget, och med en 25-årings vilja och tro på att det går att göra skillnad, sökte Linda journalistlinjen på Skurups folkhögskola och kom in. 1996 började hon jobba på P4 Halland – och blev kvar i 16 år.
– Det var en fantastiskt rolig tid. Vi fick göra så mycket. Inte minst kommer jag ihåg alla valbevakningar. Det har alltid varit samhällsjournalistiken som varit mitt fokus.
2012 dök möjligheten om att vikariera på radions tunga samhällsprogram i Stockholm upp. Linda tog chansen, lämnade Halland och flyttade 50 mil norrut. I början var det hur kul som helst. Att vara programledare på Studio Ett och att vara producent på P1 Morgon var fantastiskt. Men sen blev det för mycket, med flera olika sorters tjänster och mycket jobb på obekväma arbetstider.
2016 tog det tvärstopp.
– Då hade jag hållit ett för högt tempo alldeles för länge. Många hade sagt det till mig, och jag förstod det själv också. Samtidigt trodde jag att det skulle bli bättre, jag gav det för lång tid. Jag fattade inte hur stora konsekvenser en smäll skulle få.
När vi kommer in på utbrändheten är Linda noga med att poängtera att hon inte vill vara någon sorts guru som tror sig ha svar på alla frågor bara för att hon blev sjuk – sådana människor finns det redan i överflöd. Att bli utmattad är inget unikt.
– Däremot har jag inga problem att prata om det, jag har varit öppen hela tiden. Jag skulle beskriva det som en helt enorm trötthet, som senare blev till någon sorts depression. Jag orkade ingenting.
Vägen tillbaka
Med hjälp av företagshälsovård, en fantastisk personlig tränare, terapi och läkare påbörjade Linda sin väg tillbaka. Bland annat har hon jobbat stenhårt med att få bukt med den prestationsångest som ständigt funnits där, inför i stort sett allting i livet.
Det har inte varit enkelt att lära om.
”Jag förstod att hela livet blir lättare om man bjuder in kroppen till festen också.”
Efter ett och ett halvt år var det dags att försöka återgå så smått till jobbet, men Linda insåg ganska snabbt att det var inte värt det längre. Priset var för högt.
– Det är som att kvantitet sätts före kvalitet i medierna numera, som att allt ska gå så himla fort. Men jag tror mer om människor än så. Jag tror att vi vill förstå sammanhang och kontexter. När jag blev sjuk insåg jag att jag inte ville jobba som förr längre.
Beslutet om att flytta hem till Halland växte fram. På något vis hade hemlängtan funnits där hela tiden. Kring årsskiftet gjorde Linda slag i saken.
– Jag har saknat närheten till allt, människorna och enkelheten. I Midsommarkransen bor trendiga, medvetna och vänsterintellektuella människor, det blev så likriktat. I vissa delar av Stockholm finns ingen förståelse för hur det fungerar på andra håll i landet.
Det här kanske är en klyschig fråga, men vad lärde du dig på att bli utbränd?
– Haha, då ska du få ett klyschigt svar! Jag lärde mig att lyssna på min kropp och vad det innebär. Att ta signalerna på allvar. Jag förstod att hela livet blir lättare om man bjuder in kroppen till festen också.
Nya jobbplaner på gång
Nu har Linda hittat en lägenhet i Halmstad, och håller på att sjösätta ett nytt frilansprojekt som journalist i länet. Via en egen sajt ska hon publicera längre reportage – med syfte att minska klyftorna mellan oinformerade och välinformerade invånare i Halland och Sverige. Förhoppningen är att nå ut till människor som vanligtvis inte tar del av traditionell nyhetsbevakning.
– Jag vill veta hur människor har det: busschaufförer, undersköterskor, folk på landsbygden... Jag vill låta vanligt folk själva formulera sina problem och frågeställningar, säger Linda och fortsätter:
– Och när till exempel Pelle i Gällared berättat vad just han funderar på eller är bekymrad över, så tänker jag att jag ska prata med berörda parter i ett uppföljande reportage. Det kan vara politiker, forskare, andra makthavare... beroende på vad som kommer fram. Jag har suttit i radiohuset på Gärdet i Stockholm i nästan 10 år, nu vill jag ut i verkligheten.
Hur ska du finansiera det hela?
– På sikt kanske min sajt kan bli en sådan som man donerar pengar till, för att man gillar det jag gör. Annars får jag väl ta andra gig upptill.
”Det absolut viktigaste är att varje journalist är professionell.”
Tror på public service
Linda säger att hon är bekymrad över journalistikens framtid. Hon tycker att man alltför ofta misslyckas med att berätta om det som ligger nära människor som inte slaviskt följer nyhetsflödet varje dag.
– Vi slutar bli relevanta för en bredare grupp och är alldeles för konfliktorienterade. Jag är också övertygad om att public service behövs i Sverige.
Varför då?
– Kolla bara på USA. Det är otroligt viktigt för ett land att ha medieföretag som är helt fria från politiska och kommersiella intressen.
Vad säger du till folk som inte tycker att public service är ett oberoende medieföretag?
– Att de ska gå till sig själva. Om man inte tycker det beror det ofta på att man själv har en väldigt tydlig åsikt åt ett håll och bara tar in det man själv vill höra.
”Det är som att vara tillbaka i verkligheten, så som jag känner den.”
Så det ligger ingenting i den kritik som ibland riktas mot public service?
– Jo, jag kan hålla med om att man ibland tagit sin ställning i Sverige för given. Dessutom borde hela tiden diskussionen föras om hur vi anställda kan representera folket på allra bästa sätt. Det absolut viktigaste är att varje journalist är professionell, och helt lämnar sina egna åsikter åt sidan i all bevakning.
– Jag tycker inte alltid vi är så bra på det. Man måste våga vara självkritisk även på Sveriges Radio. Det handlar inte bara om trovärdighet utan också om att få en korrekt verklighetsbeskrivning.
Till sist Linda, hur känns det att vara hemma i Halland?
– Helt fantastiskt! Det är som att vara tillbaka i verkligheten, så som jag känner den.
Linda Thulin
Ålder: 50 år.
Bor: ”Flyttar till ny lägenhet i Halmstad den första april”
Gör: Frilansjournalist. Ska publicera sig på sajten livetilandet.se.
Familj: ”Mina föräldrar i Laholm och min bror i Stockholm.”
Karriär: Journalist på P4-Halland mellan 1996 och 2012. Har sedan dess jobbat på bland annat de rikstäckande radioprogrammen Ekot, P1 Morgon, Studio Ett och Människor och tro. Har också sänt från Sweden Rock Festival varje juni, i P4 Live.
En nyhetshändelse jag minns: ”Efter Charlie Hebdo-attackerna ägde rum i Paris 2015 blev det ett par dagar senare dubbla gisslansituationer i Paris. Vi var i sändning och följde händelseförloppet i realtid i Studio Ett. Det var hög puls då. Om man ska ta en händelse i Sverige så säger jag skolattacken i Trollhättan 2015.”
Ett radiominne från Norra Halland: ”Jag kommer ihåg när jag var helt ny på radion, 1997, och hela Kungsbacka mobiliserade för att hitta en försvunnen treåring, Jesper, som gått vilse i Kungsbackaskogen. Jag var där uppe och skulle göra en liveingång i samband med att han hittats död. Det var fruktansvärt jobbigt rent känslomässigt.”
Ett radiominne från Södra Halland: ”Jag tänker på de politiska långbänkarna kring ett resecentrum och Hamnleden i Halmstad. Det är häftigt att komma hem och se att det verkligen blev av, till sist. Annars minns jag allra starkast HBK:s storhetstid under sena 90-talet. Jag gjorde programledardebut i den lokala sporten samma dag som de vann SM-guldet 1997. Ett oförglömligt minne för någon som varit HBK:are sen barnsben.”
