Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

Johan Glans kom, sågs och segrade på Halmstads teater

Johan Glans
 "World Tour of the World”
Halmstads teater 8 februari (ges även 9-10 februari)

Men vad är det han gör, den där Johan Glans? Hur får han en fullsatt teatersalong med folk i alla åldrar att gapskratta oavbrutet i en och en halv timme? (I stad efter stad, dessutom…)

Det är inte bara vad han säger, utan lika mycket hur han säger det. Hur han föreställningen igenom pendlar mellan att lite osäkert stå still och berätta en historia, för att ett ögonblick senare illustrera själva poängen med en välfunnen imitation eller pantomim. Han kan vara allt och alla med samma makalösa mimik och/eller kroppsspråk: ett marsvin som sover räv, Johan Glans som drabbats av tyst diarré eller Christer Sjögren i behov av en nytändning. 

Men såklart är det också vad han säger. Det låter som en klyscha, men kanske älskar vi Johan Glans för att han bjuder på sig själv. Han är en av oss. Visserligen är han kändis och har säkert gott om pengar (inte minst efter den här turnén, där man hela tiden får lägga till nya föreställningar för att biljetterna säljer slut) – men han verkar fortfarande leva i samma verklighet som vi andra. 

Han bygger sin show på igenkänning, och det handlar om allt ifrån äktenskaplig makt(o)balans och barnuppfostran till resor och religion. Precis som vi andra gör han också bort sig titt som tätt; han fumlar, famlar, glömmer och drullar. Ibland dyker han ner under bältet, men aldrig så att det blir plumpt eller lättköpt, utan det är faktiskt bara… kul.

Dessutom kan killen sjunga – han har till och med gjort musikal med Peter Jöback och Helen Sjöholm, meddelar han. Dessvärre kände han sig som Bellman i en Bellmanhistoria: "Först kommer Fantomen på Operan, sen Kristina från Duvemåla och sist Albinon från Eslöv." (Förlåt Johan, men det går inte att skriva en recension utan att återge något av skämten). 

Jag undrar lite hur mycket Johan Glans improviserar, om föreställningarna skiljer sig mycket åt. Det känns som att han i huvudsak följer sin röda tråd men ibland låter sig själv – eller publiken – styra in det hela på en och annan lokal avstickare. 

Till sist vill jag också nämna Therese Sandin som var support och körde tio minuters stand up före Johan Glans. Hon var själv inne på att det var en tuff uppgift, men berättade ändå med stort självförtroende om jobbet som barnmorska och livet som ogift ("en enoooorm besvikelse", enligt hennes mamma). Therese, det gick hur bra som helst och tänk på att allt är relativt – hur kul hade det varit att kliva upp på scen efter Johan Glans?