Ulrika Bidegård vill egentligen inte alls träffa massmedia. Först undrar hon om hon är så intressant och ber om att få lite betänketid. Sedan ger hon klartecken.
– Okej, om vi fokuserar på det som är nu, säger hon i telefon.
På hennes gård i Vallda utanför Kungsbacka är det först vovven Zigge som möter med stubbig, viftande svans. Hästarna i hagarna spetsar öronen och återgår sedan till betandet. Det doftar aningen av kamomill, trots att det är sensommar och egentligen nästan höst.
Runt hörnet kommer Ulrika stegande, i ridbyxor och slitna jodhpurskor, sådär som inbitna hästmänniskor gör. Ansiktet är solbränt och hon kisar avvaktande på oss, fotograf och reporter, när vi sätter oss på en bänk intill hagarna.
Gården köpte hon för ett par år sedan. Där finns ridhus, en liten utomhusbana, en åker med hagar och ett par stallbyggnader. Där har hon sina hoppelevers hästar och jobbar med att träna ryttare och häst.
– Det är mycket arbete med eget, men väldigt skönt – jag styr över allting själv och det är stor skillnad mot när mina elever var inhyrda i andra stall, säger hon och tittar ut över hagarna. Zigge gör sig påmind och har fått sällskap av blygare hunden Molly.
Ulrika Bidegård berättar gärna om djuren, och mammastolt om 15-åriga dottern som tävlar i hoppning med ponny på hög nivå och om 18-årige sonen som är en duktig fotbollsspelare. Barnen är idrottare, helt klart, precis som hon själv har varit.
Men nu är historien som den är.
För 20 år sedan, i januari 1993, blev Ulrika Bidegård kidnappad utanför sitt hem i Bryssel. Hon, framgångsrik hoppryttare, var på väg hem från stallet och hade just parkerat bilen när en man överföll henne.
I en dokumentär som sändes i Sveriges Radio i somras skildras den dramatiska händelsen. Ulrika tycker att dokumentären är bra och att den väl beskriver vad som hände.
– Det var intressant att få höra min mamma och min bror, hur de upplevde det. Och den låg överst som det mest lyssnade programmet, det säger en del, säger hon.
I dokumentären berättar Ulrika Bidegård detaljerat om sina upplevelser, hur hon – som var både mentalt och fysiskt stark – först blev oerhört arg, kränkt och gjorde våldsamt motstånd mot främlingen som gav sig på henne.
Men mannen slog ner henne med en pistol, tryckte in en trasa i hennes mun, drogade henne med thinner och rullade till slut in henne i en matta.
Sedan körde han omkring med henne, invirad i mattan, hela natten tills han bar in henne i en lägenhet. Där tappade han taget och Ulrika föll handlöst till marken. Förmodligen slog hon då näsan och skadade ansiktet.
I lägenheten satte han in henne i något som såg ut som ett kylskåp, en låda ”stor som en bajamaja”.
Där hölls Ulrika fången, med förbundna ögon, hörlurar och hårt uppbunden. Mannen hade klippt sönder hennes byxor och hon fick uträtta sina behov direkt i en spann. Han gav henne bara lite vatten, vitaminer och en banan att äta. Enda luftintaget fanns genom hålen där remmarna gick. Han sa att hon var kidnappad och att han skulle döda henne om inte familjen betalade lösensumman.
Ulrika försökte hålla tankarna klara, men blev allt svagare och för- lorade känslan för tid och rum. Vid något tillfälle hörde hon hur han sågade och tänkte att han tillverkade en kista åt henne.
I radiodokumentären skildras jakten på kidnapparen, hur Ulrikas pappa Kenneth tog emot det första samtalet där mannen begärde en lösensumma på en halv miljon dollar och hur familjen insåg att det som verkade vara ett obegripligt skämt var fullaste allvar.
Den mediala uppmärksamheten var enorm, också internationellt, och det spekulerades en hel del i huruvida det var utpressning mot Ulrikas pappa. (Det var många svenskar med pengar – bland dem familjen Bidegård – som bodde i Bryssel.)
Dagarna gick. I lådan satt Ulrika, hela tiden hårt bunden.
Under tiden hade polisen ringat in omständigheterna kring familjen och kartlagt Ulrikas sista timmar före kidnappningen. Familjen hade låtit lyxrenovera huset och anlitat svenska snickare som hade gott rykte.
En av byggnadsarbetarna var en ung man från Veddige. Det visade sig att han hade använt Ulrikas bankomatkort och genom det kunde polisen spåra honom.
Tidigt på morgonen den femte dagen stormade polisen mannens gömställe.
Ulrika var då i mycket dåligt skick och beskriver i radioprogrammet hur hon kände att ”nu är det slut, nu orkar inte kroppen mer” .
Polisen trodde att hon var svårt misshandlad. Ansiktet var svullet och kroppen svart av att hon suttit så hårt bunden. Ulrika fördes, svårt medtagen, till sjukhus och troligen hade hon inte överlevt länge till.
Mannen greps. Han var tidigare ostraffad och vad omgivningen beskrev som ”en vanlig kille”. Själv uppgav han 700 000 kronor i skulder som motiv till kidnappningen.
Han dömdes till 15 års fängelse och fördes efter några år över från Belgien till Kumlaanstalten.
Vad han gör i dag vet inte Ulrika och hon vill heller inte veta.
– Man kan hålla på och undra hur en människa kan utsätta någon för ett sådant lidande. Det finns frågetecken som inte kan rätas ut. Men jag tänker inte lägga någon energi på honom, jag tänker inte på honom och han har inget utrymme i mitt liv. Det är inte värt det och så är det med det, säger hon långsamt och med eftertryck.
Väl hemma möttes familjen Bidegård av ett enormt pressuppbåd.
– Jag hade ju ingen aning om att det var så uppmärksammat, i internationella medier också. När vi kom hem satt det journalister och fotografer uppe i träden. Det var helt galet, berättar hon för HN, där på bänken i den sköna septembervärmen.
Medias uppvaktning har fortfarande inte släppt.
– Fortfarande ringer de, så fort det är en kidnappning ringer de till mig och frågar vad jag har att säga. Och vad ska jag säga, jag vet ju ingenting om vad som hänt andra? Ibland kan jag läsa att ”säger Ulrika Bidegård” och jag kanske inte ens har pratat med den personen. Till och med norska tidningar ringde när det hade varit en kidnappning där, säger hon skakar på huvudet.
Hoppryttarinnan Ulrika Bidegård hade en stark karriär inom ridsporten internationellt och var på gång med världscupen.
Men den karriären fick hon avbryta.
– Jag försökte, men det gick inte att fortsätta. Ridsporten är en så liten värld. Så fort jag dök upp hörde man ”där är ju hon”. Det var inte roligt längre, något som hade varit en så viktig del av mig. Det kan jag väl känna mig bitter över.
Hon erbjöds psykologhjälp men kände ganska snabbt att det var upp till henne själv att gå vidare.
– Det var ju ändå bara jag som varit med om det och som kunde ta mig igenom det. Sedan är jag nog sådan som person också, det är ingen idé att älta allting.
Än idag ogillar hon trånga utrymmen, vill veta om det finns en flyktväg, kollar att en toalett har fönster och säger ”jag är väl inte jätteförtjust i att flyga”. Om hennes barn dröjer på vägen hem blir hon snabbt orolig.
– Men sådana är ju alla föräldrar, det är klart att alla föräldrar oroar sig för sina barn. Herregud, säger hon, viftar avvärjande med händerna.
– Dessutom sa polisen att ”man blir oftast bara kidnappad en gång i livet”, så jag har väl gjort min del kan man väl säga, fortsätter hon, skrattar högt och tycker att vad sjutton, man måste kunna ha en viss galghumor i det hela.
Mitt i allt ihop spirade kärleken.
– Jag träffade ju Tony, gifte mig och fick barn med honom, så det kom ju något gott ur det hela också, säger hon.
Tony Soberon var polisen i specialstyrkan som fritog Ulrika och kärlekssagan slutade med giftermål. Numera är de skilda, men Tony finns med som hennes barns far och en viktig del av livet så som det blev.
Idag lever hon ett bra liv, med gården, hoppeleverna, hästarna och barnen. Hon gläds med barnens framgångar och satsar på sin dotters tävlande. Det fick bli det istället för en egen fortsatt karriär som hoppryttare.
Och trots att hon är trött på att bli förknippad med kidnappningen, och trött på den massmediala bilden, skvallervärdet, skrattar hon ändå när hon konstaterar:
– Det hade ju varit väldigt mycket roligare att ha blivit ihågkommen för en OS-medalj, än för att man har blivit kidnappad. Herregud, det är väl klart? Men, men, det är som det är.