HN:s medarbetare Emma Klingborg om en vecka i karantän

Med ett ständigt ökande antal smittade är Italien det näst hårdast drabbade landet av coronaviruset. Jag som svensk sitter fast i Piemonte i karantän sedan i lördags.

ANNONS
|

Att sitta i karantän innebär inte bara en rädsla för smitta, utan utgör även en stor påfrestning rent relationsmässigt. Jag är isolerad i ett hus med min pojkvän och hans föräldrar. Jag har vänner som sitter fast ensamma i små lägenheter och andra som är tillsammans flera familjer. Vad vi har gemensamt är att situationen tycks sig vara lik för de flesta: vi klättrar på väggarna och trampar på varandras tår.

Situationen kring coronaviruset i norra Italien förändrades drastiskt ganska snabbt. Stora modehus valde att hålla sina visningar inför tomma lokaler, fotbollsmatcher spelades inför tomma läktare och liknande åtgärder utfördes snart runt om i hela landet. Ett händelseförlopp vars tidiga tecken vi ser i Sverige just nu.

ANNONS

Serien av handlingar skulle så småningom leda till att hela Italien sattes i karantän. Ett beslut som direkt påverkar livet för över 60 miljoner människor och indirekt bra många fler. Vi får inte gå i skolan eller till jobbet. Inte på museum, diskotek eller teatrar. Vi får inte äta middag med våra vänner och om vi vill gå promenader runt gator och torg måste vi hålla oss på avstånd. Det är inte svår vetenskap. Det som sker i Italien nu är en god demonstration i förhindrande av smittspridning. Men den situation vi står inför är inte ett lokalt fenomen, det är en global pandemi, och chanserna är stora att vår verklighet här i Italien även kan bli Sveriges.

Det är svårt att förklara vad sådana begränsningar gör med en människa i allmänhet, men ännu svårare att förklara hur det påverkar ett land som Italien. Ett land där kulturen vilar på kollektivet som grundfundament. Italien kan ses som en motsats till Sverige på många sätt. Till skillnad från oss svenskar, som njuter av att umgås hemma och som samlar energi med en god middag och en godisskål med familjen framför TV:n, samlar italienarna kraft i rörelse. De samlar energi i det lilla, som en aperitivo med vänner eller en espresso vid bardisken. Det är en kultur som tagit sig igenom krig, finansiella kriser och andra katastrofer genom att vara med varandra.

ANNONS

Den italienska kulturen vi i Sverige lärt oss älska skapas av den hetlevrade befolkningen. Att inte kunna umgås har nu blivit ett hål i folksjälen och människor lider. Inte bara av rädslan för en pågående pandemi, men för att de inte får umgås. Men mitt i denna tragedi finns det ljus. Mitt i denna isolation har jag sett bevis på sann samhörighet och solidaritet. Ljuset har vi fått hitta i skratt.

“The thing is… Italians got corona at a Gucci party… y’all gettin it at the subway. We are not the same.” En av de många ganska osmakliga memesen som cirkulerar just nu. Just denna berör någon slags klassificering av värdet i olika smittkällor. Men den är rolig. Och den är ett mycket bra exempel på det som håller vårt mod uppe. Denna sortens humor definierar Italien som kultur, men även människors solidaritet i hårda tider. Denna karantän som vi befinner oss i håller befolkningen på behörigt avstånd. Men jag känner mig närmare mina medmänniskor än någonsin.

Vi försöker få varandra att skratta. För att inte klättra på väggarna eller gå på varandras tår. Vi dricker Corona-öl, vi ser på roliga sketcher om människor ringer slumpmässiga telefonnummer och för att hålla varandra sällskap. Vi tar en aperitivo med våra vänner över Facetime. Vi delar satiriska memes om viruset. Vi har lovat varandra att vi får skratta åt den av oss som får det först. Vi skämtar för att försöka glömma vad som pågår utanför hemmets fyra väggar. Vi är oändligt tacksamma för de tappra som trots stora risker fortfarande arbetar varje dag för att hålla samhället från att kollapsa. Vi tänker på de sjuka och vi ber för att våra nära inte ska bli det. Men vi måste skratta, för det är det enda vi kan göra.

ANNONS
ANNONS