I förra veckan presenterade ett lag danska, tyska och norska forskare nya beräkningar av Europas framtida klimat. Som av en händelse visade resultatet på en ökande frekvens av kalla vintrar med högtryck och lite blåst, alltså precis den vädertyp som vi just nu beklagar oss över.
Men hur stämmer det med den globala uppvärmningen?
Växthuseffekten innebär att jorden just nu får ett mycket kraftigt tillskott av värmeenergi. Men all energin stannar inte i atmosfären. Den fördelas mellan planetens olika komponenter. I grova tal ser det ut så här:
85 procent försvinner ner i havet
10 procent går åt till att smälta glaciärer och havsisar
3 procent går ner i berggrunden
2 procent värmer upp luften.
Det är luftens 2 procent som i dagligt tal kallas den globala uppvärmningen.
De här komponenterna växelverkar med varandra, i ett intrikat samspel. Principerna är i och för sig välkända. Det är i stort sett Newtons ekvationer. Men eftersom systemet är ohyggligt komplext krävs det omständliga uträkningar på mycket stora och snabba datorer om man vill veta vad som kommer att hända med klimatet. Det dansk-tysk-norska forskarlaget har använt en superdator som behöver två månader för att räkna ut 500 års klimat.
Beräkningarna har i och för sig gjorts förut. Det nya är att man filat på de ekvationer som beskriver isens roll för klimatet i Europa.
Havsisarnas utbredning runt Arktis har minskat dramatiskt de senaste 50 åren, som följd av att både havet och luften blivit varmare. Is har som bekant egenskapen att reflektera solstrålning. När isen smälter kan solskenet i stället tränga ner i havet och värma upp vattnet. Man får en återkoppling av den sort som är vanlig inom klimatvetenskapen: varmare havsvatten ger mindre is, som ger ännu varmare vatten och ännu mindre is...
Den här mekanismen visar sig ha en nyckelroll för klimatet över Nordatlanten, och därmed hos oss. Vårt väder styrs i hög grad av utbytet av värme och vattenånga mellan havet och luften, som alltså i sin tur påverkas av isarnas utbredning i norr.
