Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Från rullstolsburen till ett liv på egna ben

Erik Johansson föddes tre månader för tidigt med en hjärnblödning. Enligt läkarna skulle han vara rullstolsburen hela livet. Med stöd från familjen tränade Erik sig till ett liv på egna ben.

Vårvädret har börjat komma fram i Falkenberg. Erik är klädd i skinnjacka, boots och har stylat hår. Personligheten lyser igenom väldigt snabbt – glad, skämtsam, envis och bestämd. Det märks att han är en kämpe med stark vilja.  
När Erik var yngre satt han i rullstol. Hjärnblödningen från födseln hade påverkat hans vänstra sida och han kunde inte gå eller greppa med vänster hand.

Förändringen började vid fem års ålder, när hans mamma träffade Zvonko Zivkovic. Han var verksam inom karate och hade en egen klubb i Falkenberg. 
– När vi träffades testade han mina reflexer och jag svarade lite på reflexerna. Då fick Zvonko hopp om att jag kunde bli bättre. Det alla trodde var omöjligt trodde han var möjligt och det blev min räddning, berättar Erik.  
Läkarna hade förutspått en framtid i rullstol men det stoppade inte Erik och Zvonko till att försöka hitta en alternativ lösning. Även om Erik hade begränsad rörlighet fick han övningar som utmanade dessa gränser.

Bland annat fick han träna på motoriken i vänster hand genom att plocka upp kaplastavar som han lekte med som barn. 
– Det var jättesvårt och jobbigt i början, men det blev bättre för varje gång. 
Läkare och rehabiliteringspersonal avrådde Erik från träning och var tydliga med att det inte skulle fungera. 
– Problemet med vården är att de sätter alla i fack efter symptom, de ser inte sina patienter som individer med olika förutsättningar. Men det är inte konstigt att de inte trodde på oss, de visste inte bättre. Det vi gjorde var ovanligt och unikt på den tiden.  

Sakta med säkert började träningen ge resultat och Erik klarade av mer och mer på egen hand. 
– Jag hann inte känna efter eller reflektera så mycket just då, det var bara till att fortsätta.  
Träningen och vardagen var emellanåt jobbig för Erik som ibland funderade på att ge upp. I tonåren fick han nya intressen men stöttningen av Zvonko och mamma fick Erik till att fortsätta med sina övningar.  
– Utan dem hade jag inte kommit dit jag är idag och det tackar jag dem för. De har varit som livbojar att hålla sig fast vid på ett öppet hav.  

När det varit som tuffast har Erik tänkt på negativa saker han fått höra av andra genom åren för att öka motivationen. 
– Det har varit som att bestiga Mount Everest varje dag. Allt jag gjorde som var vardagligt för andra, var tuffare och krävde mer energi från mig.  
Vid 15 års ålder började Erik träna rodd. Några år senare började han tävla bland eliten i Sverige och medverkade i ett flertal tävlingar. 
– Som bäst hamnade jag på femte plats. Efter det jag gått igenom kändes det stort att komma så långt bland eliten. Men tyvärr fick jag ge upp den sortens träning, det skadade mig i längden.  

I dag upplever Erik att han inte lider av några symptom. 
– I dag lever jag ett normalt liv och jobbar på heltid. Det kan jag tacka familjen för, jag hade haft ett annat liv om det inte vore för dem. 
Nu har han startat ett projekt med förhoppningen att föreläsa om det han gått igenom och hjälpa andra i liknande situationer. 
– I dag säger läkarna att vi gjorde helt rätt som tränade på egen hand. Min styvpappa Zvonko hade en teori och idag finns det vetenskapliga bevis för att det fungerar. Alla skador kan inte bli bättre men många kan det, avslutar Erik.