För 18 år sedan fick en då 14-årig Ida Lydén diagnoses diabetes typ 1.
– Då kunde jag dricka en och en halv liter vatten på stående fot och fortfarande vara törstig. Och jag tappade i vikt och var jättetrött. Som minst vägde jag 43 kilo på 170 centimeter, säger hon.
Att vara tonåring och drabbas av diabetes var inte kul, säger Ida Lydén.
– När du är 14 har du hunnit få ganska stor frihet. Plötsligt börjar alla hålla koll på dig och fråga om du har ätit ordentligt och tagit ditt insulin. Det är inte roligt, säger hon.
I dag jobbar Ida Lydén som skolresurs åt en flicka på lågstadiet med diabetes, och är ordförande för Varbergs diabetesförening. Vägen dit har gått från att dölja och förneka till att bli ”vän” med diabetesen.
– För mig vände det när jag accepterade att den finns där. Vänner bråkar ibland och vissa dagar går det inte alls, men det är bara att ta nya tag, säger hon.
Hon brinner för att sprida kunskap om diabetes, och menar att hon fortfarande stöter på många fördomar.
– Det vanligaste är att folk frågar om jag åt mycket godis och var tjock som barn, och tycker att jag får ”skylla mig själv”. Men diabetes typ 1 har ingenting med det att göra, säger hon.
De vanligaste typerna av diabetes kallas typ 1 och typ 2. Det är egentligen två helt olika sjukdomar, med helt olika orsaker och behandlingar. Den enda gemensamma nämnaren är att blodsockret är för högt. I Sverige har ungefär 500 000 personer diabetes i dag, och av dem har 85-90 procent typ 2-diabetes.
En annan vanlig fördom som Ida Lydén stöter på är att det ”bara är att ta en spruta för att må bra”.
– Det är mycket mer jobb än så. Ska jag träna klockan 18 behöver jag börja planera vid frukost vad jag ska äta och göra under hela dagen, säger hon.
Att ha diabetes har ändå blivit enklare i dag än för 18 år sedan tack vare teknikens utveckling. På Ida Lydén ena överarm har hon en blodsockermötare som kan skicka larm till mobiltelefonen om värdena far iväg.
– I stället för att sticka mig i fingrarna flera gånger om dagen så mäter den kontinuerligt. Vill man så kan man även låta föräldrar, partners eller andra följa ens värden och få larm de också, säger hon.
På den andra armen har hon en insulinpump, som för hennes del har ersatt de tidigare dagliga sprutorna.
– Jag har ställt in den efter hur jag lever. Jag vet att jag behöver lite mer mitt på dagen och lite mindre på kvällen, säger hon.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.
