Sist i raden. Eva är tredje generationen Wallentin som jobbar som saltkärring på mejeriet i Kvibille. Eftersom hon inte har egna barn bryts kedjan med henne den dag hon slutar.
Sist i raden. Eva är tredje generationen Wallentin som jobbar som saltkärring på mejeriet i Kvibille. Eftersom hon inte har egna barn bryts kedjan med henne den dag hon slutar.

Eva Wallentin jobbar som saltkärring

Eva Wallentin låg, liksom tvillingsyrran Anita, i mammas mage när hon besökte mejeriet i Kvibille för första gången. Det är snart 45 år sedan. I år har hon varit anställd i 29 år och yrkestiteln ”saltkärrring” är densamma som både mamma och mormor hade.

ANNONS
|

– Egentligen var jag mer inställd på att bli veterinär eftersom jag har ett stort djurintresse, men eftersom det yrket också innebär att man ska släcka ­djurens liv visste jag att det inte skulle gå – jag är alldeles för blödig.

I tonåren började Eva jobba på mejeriet på loven och när skoltiden var slut fortsatte hon. Efter all denna tid är hon väl bekant med varenda del av produktionen. Att vara så kallad ”saltkärring” är bara en del av jobbet.

– Vi cirkulerar runt på de olika ­arbetsstationerna, på så sätt blir jobbet omväxlande och inte bara fysiskt tungt hela tiden, förklarar hon.

ANNONS

De stora ostarna väger en hel del och även om mycket i produktionen görs maskinellt ingår fortfarande många manuella moment, så det gäller att vara rädd om kroppen.

Eva kan sitt mejeri. En rundvandring med henne är att få göra en spännande tur i en värld som kretsar runt världens vanligaste pålägg ­tillika dessertalternativ. Kvibilles ädelostar är, precis som cheddarn, populära hos konsumenterna.

I rummet intill ystningskaren står vita plastcylindrar staplade på varandra. I var och en av cylindrarna finns ostmassa, som de kommande månaderna ska utvecklas till präktiga ädelostar.

Vi går vidare in till saltnings­rummet.

– All ädelost saltas tre gånger, berättar Eva och går och hämtar en ­liten rostfri vagn, som är fylld med grovt kristallsalt.

I vanliga fall står ”saltkärringarna” mitt emot varandra vid ett stort rostfritt bord och med ostarna inom ­bekvämt räckhåll. För att visa oss hur hantverket går till drar Eva ­vagnen till en rad med hyllor, där ­dagens nysaltade ostar står i prydliga rader. Hon plockar ut en ost och ställer den framför sig på vagnen, ­sedan tar hon ännu en.

– Det är för att jag ska gå jämnt upp när jag kommer till slutet på ­raden, förklarar hon samtidigt som hon med vana händer ger osten en ny omgång salt. Det går snabbt som bara den.

ANNONS

Osten står på högkant vänd mot Eva som raskt klappar in saltet samtidigt som hon snurrar den som ett pariserhjul framför sig. Allra sist klappar hon in saltet på ovan- och undersidan innan hon återbördar osten på hyllan och tar nästa ost i ordningen.

Utåt sett är det inget hos en nysaltad ost som skvallrar om att den är fullsmockad med en massa mögel­sporer. Det är en rätt blek produkt som ligger där.

– Först efter prickningen, när syret kommer in i osten, då börjar det hända saker, förklarar Eva och tar oss ­vidare i produktionssalarna.

Det står ganska klart vad hon ­menar när vi kommer till de olika lagringskällarna. De riktigt vällagrade ädelostarna är nästan helt täckta av fint blåmögel, medan färskingarna bara har fått lite blått runt hålen där prickningsmaskinen varit framme.

Yrkesstoltheten märks tydligt. ­Mejeriet är inte bara en arbetsplats, utan också en del av familjens historia. Nog hisnar tanken av att veta att både mamma och mormor har hastat runt på golven här.

– Om jag inte hade trivts, skulle jag ju inte ha stannat i alla år, menar Eva och skrattar.

Lika muntert kommenterar hon frågan om hon tycker om ost trots att hon har jobbat med varan i så många år:

ANNONS

– Syns inte det, hahaha!

Visst kan det emellanåt vara obeskrivligt trist att pallra sig upp vid fem på morgnarna för att vara på plats på jobbet en timme senare, men vinsten ligger i att hon slutar sin arbetsdag kvart i tre på eftermiddagen. Schemat inkluderar också ett tio­dagarsskift var tolfte vecka.

– Och sedan är man ledig fyra dagar i sträck.

För Eva som har två hundar är det ett bra upplägg.

Med henne blir det emellertid slut på den hittills obrutna familjelänken av saltkärringar. Hon har inga egna barn som vill ta vid.

– Någon fjärde generation ­Wal­­len­- tin här blir det inte, säger hon och ler.

Det är dags att lämna källarenvirongerna. Eva släcker lamporna i den sista ostkällaren, vänder på huvudet och låter med ens som Anders Eriksson i Galenskaparna när hon travesterar hans stående replik i tv-serien ”Macken”:

– Natti, natti, ses i mörrn!

Viktiga hål. När syret kommer in i osten genom de maskingjorda hålen sätter också mögelprocessen i gång.

Snabb. Det tar inte många sekunder för Eva att salta varje ost. Efter 29 år i produktionen sitter handlaget i ryggmärgen.

Ålder: 45 år.

Familj: Singel.

Bor: Villa i Halmstad.

Fritidsintressen: ”Jag har hundar som jag tränar och så tycker jag om att jobba i trädgården”.

Om ost: ”Jag älskar ost, äter cheddar varenda dag!”

ANNONS