Djävulens ö – utanför Halland

Försommaren 1973 gjordes några märkliga fynd i öknen på Anholt. Det verkade som om det hållits en kult tillägnad den onde själv på ön. Och inte var det slut med det – under decennierna som följt har man funnit såväl satansmynt som brev med en mystisk avsändare.

ANNONS
|

Anholt ligger mitt i Kattegatt. Ön är 22 kvadratkilometer stor och har 160 invånare. Den största delen av ön utgörs av ett vidsträckt område med sand och vindpinad låg växtlighet som kallas Ørkenen (Öknen).

Det är just i öknen som historien om Satan och Anholt tar sin början. I maj 1973 –i dagarna 40 år sedan –fann Anholtsborna märkliga föremål i öknen: svarta ljus, klockor och kannor av mässing, benbitar, ansiktsmasker av trä, glaspärlor, en bit av ett mänskligt kranium med målade tecken på och en barnsko som var fastsatt vid en träpåle som genomborrade en modell av ett människohuvud. Fynden var uppställda i formationer.

ANNONS

Vad var det här?! Ryktena surrade och pressen var inte sen att hänga på. Den danska skådespelaren Hanne Smyrner, som några år tidigare hade bekänt sig som häxa, tillfrågades som expert. Hennes bedömning var att det med säkerhet var fråga om en satanskult och inte alls något pojkstreck eller påhitt. "Det er farlige folk, der har overnaturlige evner, som jeg selv havde", sa hon till Jyllandsposten.

Hade själve Satan kopplat sitt grepp om Anholt? Grenå polisstation sände poliser till ön men fynden fick ingen förklaring. Och med detta kunde historien ha varit slut. Men den hade bara börjat.

1997 skulle Marinmuseum i Karlskrona flytta till nya lokaler. Bland annat skulle museets stora samling av galjonsfigurer flyttas in i det nya museet. En av galjonsfigurerna föreställer Sankt Erik och han skulle självklart också med. Under arbetet med att flytta figuren fann museets personal ett minnesmynt som var instoppat i en spricka i träet.

På ena sidan syns satans byst i profil. Han har ett långt horn i pannan och bakom honom står en smådjävul med en treudd i handen. På myntet står det: "13 MAJ 1973 ANHOLT LUCIFERS Ø HIMMEL OG HELVEDE". På andra sidan finns en figur i lång klädnad, ridandes på en getabock. Texten lyder: "ALICE MANDRAGORA BUDBRINGEREN MELLEM GUD OG DJÆVELEN 1973".

ANNONS

Hur myntet hamnade i galjonsfiguren vet man inte på museet. Deras kolleger på Holbæk museum på Själland ställer sig samma fråga. De hittade ett djävulsmynt från Anholt i samband med renoveringen av en prästgård inom museets område 2010.

Förutom mynten har det också dykt upp brev. Redan i början av 70-talet fick en kyrkvaktmästare i Korsør på Själland en inbjudan från Alice Mandragora, "overheksen ved Satankulten" om att komma till Anholt och äta människokött. "Husk på, at du optager den dødes kraft i dig, ved at du spiser hans/hendes kød." Fler brev följde under de närmaste tio, femton åren, bland annat till präster. Breven var stämplade med några olika stämplar: "Anholt –Øen med de to ansigter", "Besøg SatAnholt" "Tag til Anholt for Satan" och "Alt ondt kommer fra Grenaa". 1995 hittades elva brev under trägolvet i Vor Frue Kirke i Köpenhamn. Breven var kopior av de brev som sändes ut på 1970-talet.

Bente Gullveig Alver, folklivsforkare med häxprosesser och magi som specialområde, for till Anholt i början av juni 1973. Hennes fältstudier visade att fynden några veckor tidigare inte var de första –men däremot de dittills mest omfattande. Redan åren innan hade enstaka fynd gjorts.

Sommaren 1972 hittades små primitiva figurer tillverkade av benbitar och hår samt ett skrin innehållande en docka som var tillverkad av benbitar från en råtta och en dödskalle av plast. Dockan hade små kläder på sig och var omsorgsfullt nerbäddad i skrinet. Skrinet var begravt i sanden och en gravplats med stenar och växter var iordningsställd.

ANNONS

Bente Gullveig Alver svarar på mina frågor om Anholtsfynden via mejl:

"Det var lagt så pass mycket arbete på de rituella upställningarna att jag menar att det skulle varit mycket mer slarvigt utfört om det var fråga om ett practical joke. Jag är inte säker på att det var en satanskult. Jag tolkade snarare symbolerna som ägnade ett slags dödskult. Däremot är det möjligt att breven var avsedda som skämt och att de var en produkt av mediadrevet."

ANNONS