KLOCKAN 15.25.
Exakt fem år sedan. På Aftenpostens kundtjänst var det en lugn början på fredagseftermiddagen, mitt i högsommaren. Martina Strandberg och hennes jobbarkompisar Cecilie och Jakob hade fått chefens tillåtelse att dra från jobbet en timme tidigare.
– Vi gick in mot centrum, till Justisen Bar på Möllergatan, och skulle hålla bordet för de övriga som skulle komma en timme senare till after work.
De hade satt sig med varsin öl vid ett fönsterbord i puben som låg 50 meter från Grubbegatan där Anders Behring Breivik parkerade sin varubil med flera hundra kilo sprängämnen.
– Vi satt på puben och prövade min nya ipad och tog lite foton på skoj av varandra. Jag hade precis lagt ner ipaden och hade hunnit ta en klunk öl.
Klockan var 15.25. Då small det.
FLYTTEN TILL OSLO.
Martina Strandberg har växt upp i Vinbergs samhälle, med syskonen och mamma och pappa, Ulla och Holger Strandberg. Hon gick i Ljungbyskolan och Tångaskolan och gick ut hotell- och restaurangprogrammet på Falkenbergs gymnasieskola 2002.
– Sen åkte jag till London som au pair, men 2003 bestämde jag mig för att flytta till Oslo. Där bodde redan min storasyster Pernilla och senare flyttade även min tvillingsyster Emma dit.
Hon säger att hon trivdes redan från början i Oslo, en liten storstad med atmosfär. Och när hon flyttade dit var det goda tider att söka jobb i Norge. Hon jobbade på kafé, men fick senare anställning på tidningen Aftenpostens kundtjänst där hon bland annat hanterade annonser och tog emot telefonförfrågningar.
MINNET AV HÄNDELSEN.
– I början kom jag inte ihåg så mycket av själva händelsen, men minnet har sakta kommit tillbaka, säger hon om fredagseftermiddagen den 22 juli 2011.
De stora glasrutorna på puben trycktes sönder vid bombsmällen och glas föll över Martina som blodig tog sig ut bakvägen från puben med hjälp av kompisen Cecilie. Dörren på framsidan var demolerad och gick inte att öppna. Jakob, den tredje i kompisgänget, hade drabbats av panik och sprang så fort han kunde därifrån. Men han kom strax tillbaka och hjälpte till att plåstra om Martina, som för en stund tuppade av ute på gatan.
– Först tänkte jag väl att det kunde vara någon gasexplosion på restaurangen, men ute på gatan sprang folk omkring och var förvirrade och skrek att det ligger döda människor i närheten. Då förstod man att något riktigt allvarligt hade hänt.
– Själv var jag i chock och babblade om att jag hade tur eftersom mina nyköpta converse-skor inte hade blivit blodiga, berättar Martina.
Hon fick hjälp av en ordningsvakt ute på gatan, leddes vidare av polisen till en uppsamlingsplats för alla skadade innan hon blev skickad till sjukhus med sin sönderskurna skuldra som syddes med 7-8 stygn.
– Eftersom centrala Oslo var avspärrat kunde jag inte åka hem till min lägenhet på Bernt Ankersgatan, utan jag och min syster Emma övernattade i stället hos min väninna Monika på Torshov norr om centrala Oslo. Vi tittade på nyhetssändningarna på tv hela kvällen, det blev inte mycket sömn den natten. Jag tror att jag var lite som en zombie efter vad som hade hänt.
Vidden av terrordåden, den fruktansvärda fortsättningen på Utöya, var svår att ta in.
DE FRUKTANSVÄRDA DÅDEN.
I efterhand vet vi: Att det var just på Möllergatan, där puben ligger, som terroristen Breivik körde mot den tillåtna körriktningen i en flyktbil strax innan bomben sprängdes. Hans framfart noterades av ett vittne som tio minuter efter sprängdådet, 15.35, ringde till polisen med sin upplysning om att den misstänkte mannen var uniformerad, hur bilen såg ut och vilket registreringsnummer den hade.
Men just det tipset glömdes bort av en ansvarig hos polisen i tjugo minuter, en olycklig fördröjning i jakten på gärningsmannen.
Breivik kunde lämna Oslo, tog sig till Utöya utklädd till polis och fullföljde terrordådet.
Åtta personer dödades av bomben i regeringskvarteret i centrala Oslo. 69 dödades på Utöya när Breivik framförallt sköt ihjäl unga deltagare i det socialdemokratiska ungdomslägret.
STÄNDIGA MARDRÖMMAR.
– Ständigt påmindes jag om attentaten när jag återvände till jobbet på Aftenposten. Att jobba på en tidning innebär ju att man hela tiden ser nya löpsedlar där han ofta var på bild.
”Han.” Martina Strandberg säger ogärna Anders Behring Breiviks namn, eftersom hon hatar honom för det han gjorde mot framförallt alla de unga på Utöya.
Aftenposten låg då i ”postgirobygget” i centrala Oslo, ett imponerande höghus från 1970-talet.
– Och med stora fönster. Jag vet inte hur många mardrömmar jag haft om hur en terrorist ska spränga fönstren, säger Martina Strandberg.
Arbetsplatsen blev en börda eftersom hon kände att terrorn skulle komma igen. Hon fick bekymmer med en krånglande rygg.
– Jag trodde först att det var en fysisk skada, men förstod senare att det mest var psykiskt och att jag hela tiden spände mig.
Vid ett tillfälle råkade hon också ta emot ett brev till tidningen som bar tecken på att vara ett hotbrev, med påklistrade bokstäver på kuvertet, ett brev som sedan togs om hand av säkerhetsavdelningen. Återigen undergrävdes den trygghet som hon försökte återvinna. Den kvardröjande rädslan och oron ökade också med uppgifterna från polisutredningen och rättegången mot Anders Behring Breivik. Då i nyhetsrapporteringen fick hon veta att Breivik hade sett Aftenpostens lokaler som ett alternativt attentatsmål, rent av ”ett perfekt mål”. Hennes arbetsplats blev som en ständig påminnelse.
– Men jag jobbade kvar. Att sluta skulle vara att låta honom vinna, säger Martina Strandberg.
En förstående chef, ”den bästa” enligt Martina, såg till att rätt pusha henne så att hon ändå kunde prestera på jobbet, trots hur hon mådde psykiskt.
Ändå blev det närmast en lättnad när Aftenposten la ner den dåvarande kundtjänsten 2013 och Martina och arbetskamraterna blev uppsagda. Nu var det inte hon som valde att sluta, hon tvingades till det.
Uppbrottet, tillsammans med fortsatt psykologkontakt och god hjälp från familjen, gjorde att hon efter tre år kände sig frisk igen.
FIXAR JOBB.
Martina jobbar numera som HR-konsulent på bemanningsföretaget Adecco i Oslo och hjälper människor till nya jobb.
– Jag gillar det, jag är en servicemänniska. Och ibland är det en sådan glädje, som när jag häromdagen hjälpte en 62-årig svensk till ett chaufförsjobb på Gardermoen. Han var för övrigt ett riktigt guldkorn.
Annars är det inte så lätt att få jobb i Norge numera, inte så lätt som när Martina kom dit för 13 år sedan och svenska ungdomar fixade sig ett jobb på ett par-tre dagar.
– Nej, nu är det en hel del som åker hem igen efter att ha kommit hit och inte hittat något jobb, säger hon.
ETT GOTT STÖD.
Fem år har gått. Livet har gått vidare med bra stöd från familj och vänner.
Martina Strandberg säger att händelsen innebar att hon lärde känna sig själv på ett annat sätt, en insikt om att varje människa är sårbar – även hon.
– Jag hade levt ett så självklart liv, knapp stukat foten ens, säger hon om sin uppväxt.
Och den årsdag som nu kommer ska hon hålla ifrån sig. Hon ska i helgen vara barnvakt för storasyster Pernillas sexårige son Sindre och nioåriga dotter Tindra i Oslo. De ska bland annat gå till en badanläggning och ha skoj.
– Så jag håller tankarna på annat, säger Martina som återigen trivs i Oslo med jobb, kompisar och fritid.
