Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Berit Aronsson: ”Jag är tacksam att jag lever”

I mars var Berit Aronsson från Varberg i Spanien – och blev därefter rejält sjuk. Nio månader senare är hon ännu inte fullt återställd. Hosta, smärta i lungorna, svullnader, halsont, huvudvärk, hjärntrötthet och yrsel är bara några av alla symptom på förmodad långtidscovid. Det här är Berits berättelse:

”Det första jag vill förklara är att alla mina långdragna symptom har kommit i skov. Efter min akuta sjukdomsperiod har jag emellanåt känt mig fullt frisk, för att sedan bli dålig igen. Och ju längre tiden gått, desto bättre har jag mått. Skoven kommer allt mer sällan. Sen i oktober känner jag mig stark och frisk för det mesta.

Men vi tar alltihop från början. Den 21 mars, precis innan man förstod vidden av pandemin, åkte vi hem med flyg från Spanien. Vi hade åkt ner till vår lägenhet där innan allt brakade loss. Ett par dagar hemma mådde jag bra, men på natten till den tredje dagen vaknade jag med rejält ont i halsen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det kunde vara en förkylning, men att det också kunde vara corona. Ganska snabbt fick jag typisk influensakänsla, med värk, feber, trötthet och hosta. Mina sambo Leif blev lindrigt sjuk där i början också, men han var bara dålig i två dagar.

Snart fick jag det besvärligt med andningen. Fredagen den tredje april ville jag hjälpa Leif att laga mat. Då hade jag bara legat till sängs i flera dagar. Men det gick inte. Jag tappade andan fullständigt, fick inte luft och blev för första gången rädd. Vi åkte till akuten och fick komma till det där tältet utanför sjukhuset här i Varberg. Jag minns att jag blev väldigt fint bemött av alla rymdmänniskor. På den tiden var det fortfarande så nytt. Man hade inte vant sig vid alla skyddskläder och hela situationen, inte så som vi vant oss i dag. Jag hade hög puls och högt blodtryck, men blev ändå hemskickad.

Sen följde flera veckor, med influensasymptom, när jag bara kunde ligga i sängen. Jag orkade inte göra någonting. Jag har aldrig upplevt en sådan trötthet i hela mitt liv. Bara att klä på mig kändes oöverstigligt. Efter sex veckor började jag så smått känna mig bättre, och trodde väl någonstans att jag skulle bli frisk. Men det skulle ju visa sig att jag hade väldigt fel på den punkten...

Efter den akuta sjukdomsperioden började något annat, och det pågick hela sommaren. Jag kunde känna mig frisk en kväll, men så nästa dag kunde jag bli dålig igen. Jag var fortfarande trött, hade förkylningssymptom som kom och gick, och fick till och från jätteont i lungorna. I omgångar har jag haft svullnader kring ögat, och någon gång svullnade mitt ben upp. Mina tår har varit missfärgade. Jag har också känt mig förvirrad, hjärntrött, matt och fick dessutom öroninflammation och tinnitus i augusti... Och hostan kom och gick, det var både torrhosta och slemmig hosta. Fram emot hösten började jag känna mig lite bättre, men jag är än i dag inte helt bra. Sammanlagt är det över 30 symptom jag upplevt under den här tiden. Jag är med i Svenska covidföreningen, och via Facebookgruppen har jag delat erfarenheter med många andra, det har varit värdefullt.

”Man vet ingenting, och ibland känns det som att vi långtidssjuka är en bortglömd grupp.”

I vården har jag alltid blivit väl bemött, men samtidigt finns det mycket okunskap. Det är ingens fel eftersom viruset är nytt och vi vet så lite, men självklart har det varit frustrerande emellanåt. Totalt har jag gjort två besök på akuten och sex i primärvården. Det känns som det mesta jag fått höra bara är gissningar från läkarnas sida. Ibland har det känts som att jag håller på att bli galen. Så många gånger har jag funderat på om det jag har är långtidscovid, eller nåt helt annat? Har jag fått några följdsjukdomar? Har mina organ tagit skada? Man vet ingenting, och ibland känns det som att vi långtidssjuka är en bortglömd grupp. Många av oss blev sjuka under första vågen, och då testade man oss inte ens. Läkarna har sagt att det låter som att jag haft covid, men jag har aldrig fått det svart på vitt och några antikroppar har jag inte utvecklat, åtminstone inte enligt det test jag tagit.

Lista som Berit sparat. Bild: Annika Karlbom

Med tiden kommer vi att lära oss mer om viruset, och då kommer också vården att se annorlunda ut. Hade man vetat mer hade jag till exempel velat ha en ordentlig rehabilitering, med råd om hur jag ska bygga upp min kropp igen. Nu är det ingen som vet.

Eftersom vi fortfarande är mitt i pandemins andra våg går det inte att se något i retroperspektiv ännu. Men tids nog kommer vi att kunna ha den blicken, och då kommer det bli tydligare vad vi gjort rätt och vad vi gjort fel. Det jag redan nu kan tycka är att vi var väldigt dåligt förberedda. Jag själv har alltid tänkt att vi skulle kunna drabbas av en pandemi, det har ju också forskarna sagt. Men ändå hade vi inte ordentliga beredskapslager, ändå var vi inte bättre rustade. Samtidigt tycker att myndigheterna gjort så gott de har kunnat när det här väl hände, utifrån förutsättningarna.

”Jag råder verkligen alla att ta den här sjukdomen på allvar.”

För egen del försöker jag vara positiv nu. Visst har det varit tungt emellanåt när det aldrig gick över, och i början var jag rädd att jag skulle dö. Men det går åt rätt håll nu i alla fall. Nu kommer mina skov, om man kan kalla dem för det, allt mer sällan. I somras fick jag till slut testa mig, och då hade jag ingen pågående infektion. Sedan dess har jag kunnat träffa folk, så helt isolerad har jag inte varit. Men visst längtar jag efter att bli helt återställd, om jag nu någonsin blir det?

Jag råder verkligen alla att ta den här sjukdomen på allvar och följa rekommendationerna. Det här kan drabba alla. Jag hade inga allvarliga bakomliggande sjukdomar, mer än lite blåsljud på hjärtat, förstorat hjärta och ryckig rytm. Jag har också haft ett par lunginflammationer i livet. Jag kanske inte kan säga att jag varit kärnfrisk, men heller inte särskilt sjuk. Ändå blev jag drabbad av de här långdragna symptomen.

Jag är glad över att jag inte var mitt i livet när jag fick den här sjukdomen. Jag har kunnat vila. Hade man jobbat och haft småbarn hade det varit väldigt tufft, och jag tänker på de människorna. Jag är tacksam över att det här drabbade mig i pensionsåldern.

Men framförallt är jag tacksam över att jag fortfarande lever.”

Fakta: Berit Aronsson

Ålder: 68 år.

Bor: I centrala Varberg.

Gör: Pensionär. Engagerad i Röda Korset på lokal nivå och jobbar extra som lärarvikarie i grundskolan. Är utbildad socionom och vård- och omsorgslärare. Har bland annat i yrkeslivet arbetat som lärare, sjukhuskurator och behandlingsassistent.

Familj: Sambon Leif Larzenius. Två barn var från tidigare relationer och ett gemensamt barn.