I en lummig hage precis utanför Hishult ligger sex söta djur, med tofsar på öronen. Det är Annelie Sörensens alpackor som har tagit en paus från betet och vilar sig i skuggan.
–Alpackan är ett kameldjur som ursprungligen lever i Peru. När de ligger ner, ser man likheterna med kameler tydligt, säger Annelie.
Annelie jobbar som undersköterska, och hennes man Bengt har också annat jobb, men båda brinner för att hålla gården de bor på levande.
Här finns några kor, höns, katter och hund, samt alpackorna.
–Gården är Bengts föräldrahem, och jag växte också upp på en gård, så för oss är det nog en livsstil. Men det går inte att leva på en så här liten gård i dag, utan det är vårt fritidsintresse.
Annelies föräldrar hade får, och hon har ärvt sin mammas intresse för ull och hantverk.
–Men jag var nyfiken på andra material och hade hört talas om alpackaullen, och vilka härliga egenskaper den skulle ha, säger hon.
Så när de tre alpackorna hon fick syn på i Stavershult visade sig vara till salu, var det ett enkelt beslut. Efter ett år köpte hon tre till.
–Vi har mark som behöver betas för att inte växa igen, och alpackorna visade sig vara väldigt lättskötta. De går på lösdrift året om och de fryser aldrig. Det är mest på sommaren som de går in i sitt skjul i hagen.
På våren klipps alpackorna. Annelie anlitar en kunnig person, som samtidigt får se över deras tänder och klövar.
När klippningen är klar har Annelie flera backar fulla av ull.
–Alpackornas ull är lätt och luftig, och luktar ingenting, kanske beroende på att djuren går ute hela året, säger Annelie.
Efter klippningen delar Annelie upp ullen efter kvalitet. Hon kardar, tvättar och kardar igen. Därefter kan hon spinna garn, som sedan blir till sockar, mössor och mycket annat.
–Ullen är helt torr, och ett väldigt behagligt material. Jag färgar den inte, men eftersom alpackorna har olika färg så blir det variation ändå, säger Annelie.
Annelie och hennes man håller också på att bygga till på gården med vävstuga/snickarbod.
–Jag har tänkt börja väva plädar av alla restgarner som blir över.
På frågan om hur denna fembarnsmamma hinner med allt, så har Annelie en självklar livsfilosfi.
–Finns det inte tid, så kommer det väl tid, resonerar hon med samma upphöjda lugn som alpackorna verkar ha.
