Andreas Svensson ställdes inför ett omöjligt val när hans pappa blev svårt sjuk i corona i början av pandemin. Att ta farväl vid faderns dödsbädd oskyddad eller att avstå för att istället kunna finnas där för sin mamma som är i riskgrupp och som skulle bli änka. Här är Andreas historia:
”Min första närkontakt med covid-19 var i mars i år. Då bodde min 95-åriga farmor på Hjortsbergs äldreboende i Falkenberg. Det var ett av de boenden som tidigt drabbades hårt av viruset.
Farmors symptom var tydliga. Hon fick feber, matthet, hosta och andningsproblem. Vi fick aldrig bekräftat att det var corona, eftersom hon inte testades innan hon gick bort, men allting pekar på det. Symptomen stämde och flera andra på boendet dog av covid-19 samtidigt.
Efter att ha sett hur viruset spred sig på Hjortsberg fick jag stor respekt för corona. Därför ringde alla mina larmklockor när jag fick veta att smittan hade tagit sig in på pappas äldreboende i Göteborg i maj.
Min pappa bodde där för att han var dement. Han led av en speciell demenssjukdom, Lewy body, som kan beskrivas som en blandning av Alzheimers och Parkinsons. Det betyder att både kropp och minne svek honom, även om han hade fönster av klarhet.
Sport var pappas stora intresse. När jag och familjen besökte honom i mars så kollade vi på ishockey tillsammans på TV. ”Offside!” ropade han plötsligt, och var för stunden hur klar som helst. Det var ofta sporten, eller familjen, som lockade fram de där små ljusglimtarna.
Just den träffen blev vår sista innan Sveriges äldreboenden stängdes ner för besökare. Fram till dess hade även min mamma varit hos pappa varje dag. När besöksförbudet infördes gick hon i karantän hemma, eftersom hon också tillhör en riskgrupp. Det gör även min bror.
Isoleringen gjorde att han nästan inte fick någon stimulans alls.
I början kunde mamma ha telefonkontakt med pappa. Men med tiden blev det allt svårare att kommunicera med honom. Isoleringen gjorde att han nästan inte fick någon stimulans alls, för alla aktiviteter på boendet låg ju nere. Jag tror inte att vi fullt ut kan förstå hur hårt den här ensamheten har tagit på dem som är sjuka eller tillhör en riskgrupp.
När corona-smittan fick fäste på pappas boende dröjde det inte länge förrän han fick symptom. Först trodde personalen att det var något annat, men hosta och feber är ju tydliga signaler. Han testade positivt – och med tanke på hans hälsotillstånd så visste vi att det var livshotande.
Dagarna som följde var hemska. Jag ville ju inget annat än att finnas där när min pappa var döende. Hålla hans hand en sista gång. Prata. Lugna. För min infektionskänsliga mamma var ett besök inte att tänka på. Inte heller för min bror. Men själv tillhör jag ingen riskgrupp. Boendet gick med på att låta mig komma en kort stund, men hade inga skyddskläder eller masker att erbjuda, annat än ett munskydd. Då ska man komma ihåg att detta var vid den tiden då personalen på IVA bar stridsmasker och heltäckande kläder för att inte bli smittade.
Så jag hamnade i en valsituationen som jag inte önskar någon annan: Skulle jag åka till pappa och ta ett sista farväl, med allt vad det innebar av smittrisk? Eller skulle jag avstå för att kunna finnas där för mamma som stod inför att bli ensam kvar?
För min egen skull är det klart att jag hade velat vara hos pappa. Jag hade velat minnas att jag varit där. Velat ha försäkrat mig om att han slapp möta döden ensam, eller med ångest. Men beslutet handlade om mer än bara mina känslor.
Så jag vägde in de andra aspekterna: Att corona är en dödlig sjukdom. Att jag skulle riskera att bli sjuk och smitta ner mina andra kära. Att flera av mina närstående tillhör en riskgrupp. Jag var säker på att pappa aldrig skulle ha förlåtit mig om jag hade åkt dit och blivit svårt sjuk själv. Till slut blev det de argumenten som övervägde, även om det var med stor vånda jag fattade mitt beslut.
Jag var förstås inte den enda som drabbades av bristen på skyddsutrustning. Min sambo, som jobbade på Hallandsposten då, skrev en krönika om vår situation och om hur Sverige sparat bort rätten att slippa dö ensam.
Responsen blev överväldigande. Flera hörde av sig för att stötta och dela med sig av sina egna berättelser. Andra erbjöd sig att låna ut gasmasker till oss. Det var rörande.
Jag brottas med beslutet än i dag.
Men döden kom fort för pappa. När läget var kritiskt lyckades jag förmå en i personalen att lägga telefonen vid hans bord en stund så att jag kunde vara hos honom per telefon. Mamma fick se honom själv en sista gång i ett videosamtal. Det var en fin vårkväll, men vi hörde honom hosta och rossla. En liten tröst är att jag inte tror att han hade fått så mycket ut av att ha mig vid sin sida om jag kommit dit i full skyddsmundering. Han skulle inte ha känt igen mig. Och hur skulle jag ha kunnat lämna honom döende efter en halvtimme när min besökstid var slut?
Jag brottas med beslutet än i dag. Min mor och jag pratar ofta om det. Hon är fortfarande i karantän och jag har inte kramat om henne sedan i mars. Inte ens på begravningen, som var väldigt stillsam.
Under det här året har mina barn förlorat två nära släktingar i pandemin. Det har påverkat dem. Olle, vår treåring, pratar ofta om döden. Det finns en oro som inte funnits där innan. Över huvud taget har vi ju inte haft det så här i Sverige på många, många decennium. Man måste nog gå tillbaka till spanska sjukan för att hitta en liknande tid då flera barn förlorade anhöriga i en smittsam sjukdom.
Efter det vi har gått igenom är jag och familjen noga med att skydda oss själva och andra så gott vi kan mot corona. Även om vi inte tillhör en riskgrupp så gör andra det. Och man hör ju också om folk i olika åldrar som insjuknar och drabbas av långtidseffekter. Det är väldigt läskigt.
Vi umgås mest med nära vänner och träffas alltid utomhus. Hela familjen gillar att vara ute, så det är ingen uppoffring. Ibland hör man om personer som går på stora fester eller struntar i rekommendationerna. Då kan jag bli besviken. Men de har kanske inte sett corona-virusets konsekvenser på nära håll? Åtminstone inte än. Jag hoppas att det ska göra stor skillnad när vaccineringen kommer igång. Där finns ett hopp! Vilken lättnad det kommer att blir för oss alla om vaccinet kan sätta punkt för coronapandemins framfart. Jag hoppas att så många väljer att ta det att inga fler behöver bli svårt sjuka. Att folk slipper drabbas av långtidssymptom eller dö.
Min pappa hette Lasse Svensson. Han blev 75 år.”
Fotnot: Läs även Hanna Sjöbergs krönika. Hon är tjänstledig HP-reporter och sambo med Andreas Svensson: Corona tvingar svärfar att möta döden ensam.
Ålder: 43 år.
Bor: I villa på Vallås i Halmstad.
Uppvuxen: ”I Göteborg, men min pappa, Lasse Svensson, växte upp i Falkenberg och det gjorde farmor med.”
Familj: Sambon Hanna Sjöberg och sönerna Oskar 11, Anton 9 och Olle 3 år.
Yrke: Journalist på SR Halland.
Viktigaste samhällsfrågan just nu: ”Både på första, andra och tredje plats kommer att vi får koll på coronapandemin. Vaccination, ekonomi, hur vi kan träffas och umgås – allt hänger ihop med den.”
