Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Växande hobby. Halland tillhör de län i landet där flest tillstånd har getts för metalletning med detektorer. Merparten av tillstånden ger lov att söka föremål på stränderna längs kusten.

Allt fler använder metalldetektorer

Användningen av metalldetektorer, bland annat för att leta tappade före­mål på badstränderna, har ökat lavinartat i Halland.

Hobbyn kräver tillstånd av länsstyrelserna eftersom risk finns att metalletarna plockar upp fornfynd. På Gotland, det mest silverskattäta länet i landet, är metalldetektorer mer eller mindre förbjudna.

Fram till början av 2010-talet hanterade antikvarierna på Länsstyrelsen i Halland omkring 10 ansökningsärenden om året. Efter några år (2015) var det inte mindre än 160 ärende som man fick in. Sedan har det planat ut, framför allt eftersom de flesta tillstånden har börjat gälla två år framåt.

I stället för att bromsa utvecklingen har den halländska länsstyrelsens kulturenhet tvärtom ansträngt sig för att underlätta för metalletarna. Det har man gjort genom att markera ut platser, det handlar om stränder längs kusten, där man relativt snabbt och enkelt kan få tillstånd att använda sin utrustning. Man kallar det ”strandpaketet”.

– Det var en sådan väldig ökning av ärendena och vi tog fram det här inte minst för att underlätta för oss själva, berättar Jenny Nord.

Den som vill söka metallföremål på stränder kan på länsstyrelsens hemsida klicka sig fram till ett ansökningsformulär där man i stort sett bara behöver fylla i sitt namn och sina kontaktuppgifter. Tillstånd för letning kommer sedan med posten efter fyra–sex veckor.

Långt mer än hälften av ansökningarna man nu får in är med denna förenklade process.

Man får genom denna tillgång till 27 stränder längs kusten, platser där det varken finns kända fornlämningar eller där metall- letandet på annat vis riskerar att kollidera med kulturmiljölagen. Dock gäller: Hittas föremål som kan bedömas vara äldre än från 1850 ska länsstyrelsen kontaktas, på samma som att andra värdefynd ska lämnas till polisens hittegodsmottagningar.

– Det fungerar mycket bra. Framför allt är Hallandsmodellen bra för nybörjare som ännu inte har lärt sig hitta ställen på egen hand för sin hobby. Man måste ju söka kontakt med markägare, ta reda på var det finns fornminnen för att undvika dem och lära sig hela tillståndsprocessen, säger Robbin Ask, ordförande för Svenska Metallsökarföreningen, med ett 160-tal medlemmar runt om i landet.

Robbin Ask berättar att metalletning i mångas ögon fortfarande och orättvist är synonymt med skattplundrare. Han beskriver i stället hobbyn, vilken växer som en folkrörelse, som en kombination av teknikintresse och lust att hitta olika slags fynd i marken.

Hobbyletarna blir inte sällan anlitade av folk som tappat sina förlovningsringar, klockor, nycklar eller liknande saker. Det finns också bönder som tar hjälp för att få bort metallskrot i hagar och betesmarker så att tamdjuren inte ska skada sig då de betar av sitt gräs.

Riksantikvarieämbetet har nyligen gjort en översyn av reglerna kring metalldetektorer och dess användning. I sin rapport föreslår myndigheten nu att övriga länsstyrelser tar efter Hallandsmodellen. Även att den byggs ut till att man identifierar andra typer av områden dit man kan hänvisa metalletare, för tillstånd som inte kräver större utredningar.