Farsan höll hårt i slantarna. Indirekt blev det en orsak till att kompisarna under en tid kallade mig Hamlet. Jag var väl tolv år. På den tiden trodde jag att det var dödsskallen i pjäsen om den danske prinsen som var Hamlet.
Inte ens på den tiden ville jag vara en dö´skalle. Förklaringen till "smeknamnet" var en annan.
På gården intill bodde en skådespelare, Per Oscarsson. Ett geni och underbarn. Han hade redan haft sitt stora genombrott och spelade nu rollen som alla drömt om både före och efter honom, Hamlet på Stadsteatern.
Hans frisyr roade oss. Han hade blek håret och det verkade som han klippt sig själv. Hade ett speciellt sätt att tala. Alltid allvarlig. Grubblande. En i våra ögon underlig figur.
På 50-talet stack det ut att gå omkring på det sättet. Ledig på dagarna, våra föräldrar jobbade.
Hur som helst så var han väldigt trevlig, om än, som vi tyckte, lätt besynnerlig.
Skådespelaren med den frapperande frisyren var aldrig med oss när vi spelade fotboll.
Han var äldre än vad vi var, låg i rågblonda höga gräset som påminde om hans hårfärg. Han nöjde sig med att kolla spelet. I halvlek slog vi oss ofta ner bredvid honom och lyssnade. Per hade mycket att berätta och hans filosofiska sätt att resonera var inget vi var vana vid.
Det var spännande.
Han berättade också hur han förfalskat sin morsas namnteckning för att komma in på Dramatens elevskola. Per var son till en byggmästare. Han hade haft en trist barndom, varit Jehovas vittne och nu ateist. Han byggde upp en egen fantasivärld.
Hans första film var "Örnungar" och han hade redan, fast han kanske bara var 25, haft ett dussintal roller på film.
En dag lämnade han teatern, han skulle fotvandra, för att, som han sa "finna tillbaka till sig själv". Så här många år efteråt vill jag minnas att han skulle ta tummen till Paris, möjligen var det åt andra hållet, mot Oslo. Per Oscarsson var snart tillbaka hos oss i gräset.
- Det var så tråkigt att stå där och vänta vid vägkanten. Jag blev trött i benen, sa han.
När jag bläddrar i gamla bilder från min uppväxt på Hisingsgatan och jämför våra frisyrer slår det mig att vi faktiskt var lika illa behandlade i huvudet med saxen. Tusan vet om det inte var farsan som var vår gemensamme frisör.
