Inga Sjögestam är ett känt ansikte för många falkenbergare. I 35 år arbetade hon inom barnomsorg och på skolor i Falkenberg. Sedan drygt tre år har hon arbetat i hemtjänsten för Ny Kraft Assistans.
Runt midsommarhelgen kände sig Inga lite hängig och pratade med sin arbetsledare Linda Andersson.
– Att Inga var sjuk, det hade inte hänt på tre år, säger Linda.
Följande dagar hade de telefonkontakt och bestämde att hon skulle göra ett corona-test på torsdagen.
Under onsdagen ringde Linda till Inga tio gånger utan att få svar. I bilen på väg hem efter jobbet fick hon en känsla av att allt inte stod rätt till och körde hem till Inga för att kolla läget. Ingen öppnade, och när hon tittade in genom fönstret såg hon Inga ligga medvetslös i soffan.
Sedan gick allt snabbt. Linda lyckades ta sig in i lägenheten genom köksfönstret som stod på glänt, springa ut igen för att ropa på hjälp och larma. Efter sju minuter kom ambulansen.
– Man tappar känslan för tid, det kändes som en evighet, säger Linda.
Inga hade drabbats av akut bakteriell hjärnhinneinflammation. Från att ha känt sig lite krasslig och ha ont i ett öra gick det så fort att hon själv inte hann larma ambulans innan hon förlorade medvetandet. Hon hade legat ett dygn och hade hjälpen kommit en halvtimma senare hade det varit för sent.
Att Inga är djupt tacksam för att Linda följde sin magkänsla och åkte hem till henne går inte att ta miste på.
– Det är inte alla som hade gjort det, säger Inga.
De två har en nära kontakt. Under tiden på sjukhus hade Linda också mycket kontakt med Ingas dotter Madelen. De hade många och långa samtal under den vecka som Inga låg i respirator på intensiven i Varberg. Varje morgon gjordes ett försök att väcka Inga men när det inte gick sövdes hon igen. Därefter kom ett telefonsamtal med beskedet.
Av den här tiden har Inga inga minnen.
– Jag vet bara att de lyste mig i ögonen med en lampa och drog med något under fötterna. De bad mig krama deras händer, men jag kunde inte, jag var så trött och ville bara sova, att de skulle låta mig vara.
Men när Inga väl vaknade gick det snabbt framåt och hon flyttades till sjukhuset i Halmstad, först till infektionsavdelningen och sedan till rehabilitering. Allt som allt drygt sex veckor på olika avdelningar men med lika fin omvårdnad.
För det här är också berättelsen om svensk sjukvård när den är som bäst.
– De jobbade under så stränga förhållanden, med corona och allt, och jag har inte ord för hur fint det var. Personalen var fantastisk, på alla avdelningar, säger Inga.
Från tiden i respirator förde personalen en dagbok och tog bilder så att Inga i efterhand har kunnat följa med i händelseförloppet.
När besök inte var tillåtna på grund av corona-pandemin ordnades det möjlighet till digitala möten i stället. I Halmstad kunde anhöriga boka träffar utomhus då personal ledsagade patienten.
Mitt under sjukhusvistelsen firade Inga sin 65-årsdag, inte på det sätt hon tänkt. Då låg hon på rehabavdelningen i Halmstad och fick inte ta emot besök.
– Men på morgonen kom det in fyra ur personalen med en frukostbricka, gula rosor som någon plockat i trädgården, blå servetter och så sjöng de för mig. Så fint har jag inte haft det sen jag var liten.
Nu väntar fortsatt återhämtning. Balansen behöver tränas upp igen och det blir ingen bilkörning på ett tag. Inflammationen är inte riktigt borta än.
