Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sonja och Svante spårar upp försvunna personer

– Vi väljer inte fall.Vi säger inte nej när någon behöver oss, säger Sara Vallin. Hon ingår i ett blodhundsteam. Sonja och Svante, två ivriga och vältränade blodhundar är viktigast i teamet.
TEXT: Lena Lyxell. BILD: Håkan Johansson

Gerd Andersson och Kalle Karlsson är ägare till blodhundarna Sonja och Svante. Svante väger cirka 60 kilo och Sonja något mindre. De har ett eget rum i den nybyggda villan på Grimsholmen. Där sover och äter de, men de har tillgång till hela villan och kryper gärna upp i ett soffhörn när de känner sig sällskapssjuka. De sex år gamla blodhundarna är utrustade med de bästa luktorgan man kan tänka sig. De tränas i spårning av Gerd och Kalle och inte minst av Sara Vallin som funnits i teamets närhet sedan barnsben.

– Jag är uppvuxen med hundar, men blodhundar är något speciellt eftersom man kan använda dem till något viktigt, för att rädda liv, säger Sara.

När han såg en högtalarreklam med en blodhund bestämde han sig

Gerd Andersson och Kalle Karlsson har haft blodhundar i många år. Sonja och Svante är deras tionde och elfte. Att det blev just blodhund är från början en ren slump. Gerd ville ha hund som barn. Föräldrarna sa till henne och hennes bror Bo att de fick skaffa hund när de blev vuxna och kunde ta hand om dem. När Gerd flyttade hemifrån var det dags. Hon övertalade sin bror att de skulle ha en hund tillsammans. Brodern var med på tanken och när han såg en högtalarreklam med en blodhund bestämde han sig för att det var just en blodhund som de skulle ha. Det hade Gerd ingenting emot.

Känner att de kämpar i motvind

Det var 1974 och med tiden blev det Gerd som fick huvudansvaret för blodhunden Muffe. Hon läste på om rasen i framför allt amerikansk litteratur och lärde sig allt om deras luktorgan och förmåga att leta upp människor. Hon startade en blodhundsklubb och tillsammans med sambon Kalle Karlsson driver hon frågan om blodhundars medverkan i eftersök. Det är ett långsamt och tålamodsprövande arbete. Polisen och andra myndigheter och inte minst Missing people är måttligt intresserade av att samarbeta och Gerd och Kalle känner att de kämpar i motvind. Däremot får de uppskattning från människor som tagit hjälp av blodhundsteamet. Det ger dem kraft att fortsätta med eftersök, ibland kan det innebära många mil i bil för att komma fram till platsen. Utgången har inte alltid varit den önskade, men för anhöriga har det ofta betytt att man fått ett avslut på sökandet och en förklaring på många frågor som de burit på.

Dantes försvinnande

Gerd, Kalle och Sara radar upp det ena fallet efter det andra som de deltagit i. Många av dem är kända för allmänheten på grund av inslag i media. För falkenbergarna är 12-årige Dantes försvinnande en oförglömlig händelse som engagerade många och som fick ett tragiskt slut. Dante försvann en novembereftermiddag för två år sedan och hittades några dagar senare i Ätran. När sökandet pågick fick Sara kontakt med Dantes pappa och teamet kom att delta i sökandet. Tack vare Sonja fick Dantes anhöriga bekräftelse på hur han rört sig efter det att han lämnade sitt hem.

Teamet har även deltagit i sök i Varberg och i flera fall i Göteborg. Nyligen åkte de till Boden för att hjälpa till i sökandet efter en man som hade varit försvunnen i två veckor. Trots att mannen varit borta så lång tid fick blodhunden upp spår. Spåren ledde sju kilometer till en större väg. Där tog de slut.

– Den insatsen innebar en resa på 150 mil för oss. Vi sa att vi ville ha bensinpengar om vi skulle köra upp med våra två hundar. Då startades det en insamling på Facebook och vi blev erbjudna både kost och logi, minns Gerd.

Försvunnen treåring

I april 1997 försvann treårige Jesper när han var på skogsutflykt med sin dagmamma. Ett stort sökpådrag inleddes, bland annat med helikopter. Piloten som hört talas om blodhundsteamet tipsade polisledningen om Kalle som då var bosatt i Lerum, norr om Göteborg. Polisen bad honom komma och Kalle satte sig i bilen tillsammans med sin blodhund Rory. Väl på plats fick Rory lukta på Jespers nalle och han satte iväg mot en bäck. Dessvärre avbröts sökandet eftersom polisen ville koncentrera sig på andra platser. Kalle och Rory åkte hem vid midnatt, men Kalle hade svårt att släppa tanken på den lille treårige gossen som befann sig i skogen, ensam. Han åkte tillbaka och förklarade för gossens pappa att han ville fortsätta sökandet. De smög sig in i området, utan polisens vetskap. Rory drog iväg mot en mosse och när Kalle såg att isen var krossad, som om någon gått på den, fick han en klump i magen.

– Jag sa till pappan att vi skulle vända om eftersom vi bara hade lågskor. Jag ville inte att han skulle se vad som fanns där.

Mycket riktigt hade Jesper frusit ihjäl vid mossen. Kalles röst bryts när minnet av hur de hittade Jesper, alldeles för sent. Det är plågsamma minnen. Känslan av att ha kommit försent, att utgången kanske hade kunnat bli annorlunda om han och Rory fått fortsätta de arbete de påbörjade, är fortfarande tung.

NHL-hockey

Jespers föräldrar satte stort värde på deras insats och de startade en insamling till blodhundsteamet. Ishockeyproffset Calle Johansson från Kungsbacka fick hem stora delar av sitt NHL- team till Kungsbacka där de iklädda matchtröjor med blodhundar på framsidan spelade en uppvisningsmatch och samlade in pengar till Jespers minnesfond som bland annat skulle göra det möjligt att utbilda blodhundar. Resultatet blev en halv miljon kronor.

Bjöd på rostbiff och konjak

Gerd och Kalle genomförde sin första skarpa spårning 1981. En äldre, dement kvinna hade försvunnit från sitt hem i Jönköping. Polisen letade en hel dag men gav upp. Sonen som hört talas om blodhundsteamet, som vid den tiden bodde i Jönköping, tog kontakt. Kalle bad om att få komma in i den försvunna kvinnans sovrum för att hunden skulle få lukta på kvinnans nattlinne. På natten hittades hon av blodhunden Muffe och Kalle på en grusväg. Hon var vid liv.

– Sonen var överväldigad och bjöd hundarna på rostbiff och oss på konjak, minns Gerd.

Det som driver oss är omtanken om människor

Sedan dess har teamet fått oräkneliga uppdrag. De arbetar ideellt och kan aldrig räkna med ersättning. De söker sponsorer men den allra störst delen av kostnaderna står de själva för.

– Det är en dyr hobby. Det som driver oss är omtanken om människor. Vi vet att vi kan rädda liv, säger Gerd.

– Vi kommer nära människor i deras absolut svåraste stund. De befinner sig i en fruktansvärd situation, säger Sara.

Hon har fått en allt viktigare roll i teamet sedan Kalle, före detta polis, tvingats dra ner på sitt engagemang av hälsoskäl. Men för att teamet ska kunna göra en insats krävs att de är minst tre personer. En kör bilen och ser till att hundar och förare får möjlighet att pausa och äta. Två förare byter av eftersom det ofta rör sig om pass på många timmar.

– Det är fascinerande att få vara ute med hundarna och vi får vänner och väldigt mycket tillbaka. Vi känner att det vi gör betyder något, säger Sara.

I somras blev blodhundsteamet inkopplat på ett försvinnande i Skåne. En äldre man hade försvunnit från sin bostad. Blodhunden Sonja fick upp ett spår, korsade hela centralorten och kom ut på landsbygden. Där stötte teamet på människor som sett mannen som efter ett tag fortsatt därifrån. Nyligen hittades mannen avliden, troligtvis hade han åkt buss från platsen där spåren tog slut.

En äldre man i Halland försvann från sitt hem i somras. Hittades senare vid havet. Tyvärr fick sökandet ett olyckligt slut, men sökinsatsen gjorde att mannens anhöriga fick veta hur han rört sig. När Sonja kopplades in gick hon med bestämda kliv mot stranden. Sökteamet visste att mannen redan var hittad där, avliden, men Sonja var bestämd, fortsatte med nosen mot marken och hittade mannens jacka och mössa. Anhöriga hade undrat var tillhörigheterna tagit vägen. Tack vare Sonja fick de veta att ingen tagit jackan. Området hade varit avspärrat och hade genomsökts av polisen.

Jobbar med brottsutredningar

Blodhundsteamet har även varit inkopplat på brottsutredningar. För cirka tio år sedan mördades en ung kvinna på Hisingen i Göteborg. Hon somnade på spårvagnen som hon åkte hem med och gick av på ändhållplatsen. Nästa dag hittades hon död i ett buskage. Av en slump hade två patrullerande poliser känt igen en jackärm från en övervakningsfilm från spårvagnen som den mördade kvinnan åkt med. En man kunde gripas, men polisen hade svårt att binda honom vid brottet. Blodhundsteamet kopplades in. Hunden Ester fick lukta på ett av mannens klädesplagg och spårade honom till brottsplatsen. Dessutom ledde Ester polisen till en papperskorg i närheten av mannens hem. I den låg kvinnans handväska.

– Detta räckte för att få mannen häktad, säger Kalle.

En av Sonjas valpar, en treåring som är privatägd, var nyligen ute på sitt första uppdrag

Blodhundar används till exempel av norsk polis och i USA är de vanliga. I Sverige används de inte. Gerd och Kalle har kämpat för detta i åtal, men har inte nått fram. Även politiskt har det gjorts försök att få in blodhundar i polisens verksamhet. Motioner har lämnats in till riksdagen och Gun Hellsvik (M) (justitieminister 1991-1994) intresserade sig för blodhundarnas förmåga att spåra människor. Men hittills har inget hänt. Dock gjorde de ett framsteg just innan coronan tog sitt grepp om oss. Då var det bestämt att teamet skulle få komma till polisens nationella hundenhet i Karlsborg för att testas och eventuellt få ett kontrakt med polisen.

Hemligheten bakom blodhundars exceptionella förmåga att spåra är fler luktceller i nosen än andra raser, de har en större luktlob i hjärnan och de har en envishet och uthållighet som gör att de inte släpper ett spår. Men de är inte användbara för annat än eftersök. Polisen prioriterar hundar med ett bredare register, till exempel hundar som är bra på att vakta. En blodhund kan följa ett gammalt spår när de fått lukta på till exempel ett plagg (smeller). En schäfer är inte en spårhund, snarare en vallhund som arbetar med syn och hörsel tillsammans med sin förare.

I Norge är blodhundar godkända som räddningshundar. En av Sonjas valpar, en treåring som är privatägd, var nyligen ute på sitt första uppdrag. Hon hittade en person som varit försvunnen i 29 timmar. Det tog honom 40 minuter att hitta personen, säger Gerd.

Hittade svampplockare

Oftast har uppdragen olycklig utgång. Teamet kopplas in när alltför många timmar har gått. Men förra sommaren inträffade en händelse med lyckligt slut. Kalle och Gerd var ute och plockade svamp i Svartråtrakten när de träffade en uppjagad kvinna som ville kontakta polisen eftersom hennes man försvunnit i skogen. Men Gerd och Kalle lovade att försöka hitta honom.

– Vi åkte hem för att hämta ett av mannens klädesplagg och vi hittade honom efter en kvarts sökande, minns Kalle.

De sex år gamla blodhundarna Sonja och Svante är utrustade med de bästa luktorgan man kan tänka sig. Bild: Håkan Johansson

Under perioder när blodhundsteamet inte arbetar ”på riktigt” pågår hela tiden träning. Blodhundar vill jobba, men efter en längre runda kan de känna för att unna sig en dag i stillhet. Men när telefonen ringer och någon behöver deras hjälp är teamet redo.

– Jag hoppas alltid att det ska bli ett positivt slut på eftersöket. Omtanken om andra människor driver oss. Det handlar om människoliv och hundarna kan rädda liv. Vi måste hjälpa till om vi kan, förklarar Gerd.

Gerd Andersson köpte sin första blodhund 1974. Bild: Håkan Johansson