När det infernaliska stridslarmet från artilleri och hakebössor hade tystnat och krutröken skingrats låg 4 000 man - andra källor säger 5 000 - kvar på slagfältet. De vräktes i massgravar och glömdes, åtminstone av svenska historieskrivare.
Slaget vid Axtorna var det blodigaste under nordiska sjuårskriget. Det är det näst blodigaste (efter slaget vid Lund 1676) någonsin på svensk mark. Trots att det är väl dokumenterat av båda sidor har det inte gjorts mycket för att undersöka slagfältet.
- I ett praktverk på 2 000 sidor om Halland nämns Axtorna-slaget på en enda rad. Ändå anser jag att det inte inträffat en så dramatisk händelse på halländsk mark sedan istiden, säger Sigge Johansson, väl påläst ordförande i Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening.
Han står på krönet av Byaberget, en strategisk kulle, som utgjorde själva navet i striden. Den som behärskade Byaberget, den hade också kontroll över
fienden. Under sex timmar rasade striderna på och omkring kullen, som på den tiden omgavs av sumpiga marker ner mot Högvadsån.
Nu är markerna för länge sedan dikade och lagda under plogen. Åkrarna är bördiga. I utkanterna finns enstaka moras kvar, och det är någonstans där - mellan åker och moras - som man tror att massgravarna skall finnas.
- Den danska truppen stannade en vecka i Axtorna, och befälhavaren Daniel Rantzau såg till att kropparna kom i jorden. Danskar, svenskar och tyska legosoldater lades i morasen och täcktes med styv lera.
- Eftersom syretillförseln genom lera är minimal bör det rimligtvis finnas mycket som kan ge upplysning om exempelvis klädsel och beväpning, men tyvärr har museerna i Varberg och Halmstad inte visat något som helst intresse för Axtorna. Det är annorlunda på kontinenten och i England, där gamla slagfält är turistattraktioner, säger Sigge Johansson.
Det sägs att en del ben kom i dagen när nya landsvägen öster om gårdarna i Axtorna byggdes på 1930-talet. Arne Carlsson, Lunden, har andra minnen i form av två kanonkulor. Gårdarna ligger på samma plats i dag som på 1500-talet. Det var uppe vid dem som det svenska artilleriet stod grupperat.
Den svenska förlusten är nog inte enda orsaken till att Axtorna blev ett tystnadens blodbad i historien. Det faktum att soldaterna slogs och dog förgäves kan också ha spelat in. Axtorna var nämligen ett lika meningslöst som verkningslöst slag.
- Det saknade betydelse för utgången av kriget. Båda sidor drog sig tillbaka. Svenskarna retirerade över Högvadsån och marscherade mot Östra Frölunda, danskarna i riktning mot Halmstad, och ägnade sig åt att utarma och plundra trakterna där de drog fram. Byarna dammsögs på mat och foder åt soldater och hästar.
I den lyssnande skaran på Byaberget står Karl-Erik Andersson och ser över ån mot Okome-sidan:
- Min farfar Birger Andersson berättade att där i hans barndom fanns rester efter skyttegravar. Där ligger också en kulle, kallad Pengakullen, där den svenska krigskassan skall ha förvarats, säger han.
Axtorna var dansk mark på den tiden, och segern över de inträngande svenskarna väckte förstås jubel i Köpenhamn. Kungen, Fredrik II, lät prägla en minnespeng, på vilken kan läsas att 4 000 man besegrat 25 000 svenskar och lämnat 5 000 av dem kvar på slagfältet.
Historien skrivs av segraren, som sagt...
Danmark var en stormakt och behärskade Öresund och hela Västerhavet, utom den smala remsan kring Göta älvs utlopp. Det som utlöste kriget var Erik XIV:s strävan att erövra Halland och ge det instängda Sverige öppna hamnar mot havet västerut. Det hade pågått ett par år när han beordrade vad han trodde ett avgörande slag mot dansken.
Kvällen före slaget slog svenskarna läger vid Svartrå kyrka, danskarna i Ljungby kyrkby. Avmarschen från Svartrå skedde vid 5-tiden på morgonen. Vägen var smal och lång, åtta kilometer. När främre delen av truppen var framme vid Axtorna hade den bakre inte ens börjat röra på sig. Kanske hade detta betydelse för utgången.
Erik XIV lär ha blivit ursinnig vid beskedet om den snöpliga svenska förlusten. En intensiv jakt på syndabockar inleddes.
I fjol undersöktes Axtorna av historikern Daniel Borgman, Halmstad. Han tog fram en 90-sidig rapport, som finns att läsa på Falkenbergs museum.
Daniel tror inte det finns särskilt mycket i fyndväg på slagfältet:
- Massgravarna finns naturligtvis där, men benen är framförallt av intresse för osteologerna. Jag skulle tro att de döda plundrades på allt av värde innan de begravdes, säger han.
TORSTEN ANDERSSON
