Nye kyrkoherden: ”Oftast är vi sams, jag och Gud”

Orrdal, är det ett gammalt släktnamn?

– Nej, min farfar och hans bror bodde här i halländska Ljungby och hette Johansson. Men de tog sig namnet Orrdal när min farfar började hos polisen i Göteborg där det var gott om johanssöner.

När mötte du Gud första gången?

– I kyrkans barntimmar som liten. Men mötet med Gud är som möten med människor, stegvis växer vänskapen. Mina kloka föräldrar skickade mig till kyrkans barntimmar i Carl Johans församling i Göteborg och sen rände jag på mycket inom kyrkan, för jag har alltid känt mig hemma där.

Du talar om vänskap med Gud, är det så du ser på din tro?

– Ja, det är i alla fall en bild, men alla metaforer har sina begränsningar. Och oftast är vi sams, jag och Gud, i vår vänskap.

Finns det någon tydlig händelse som övertygade dig?

– Vi villgärna ha sådana tydliga upplevelser att peka på. Men jag tror att Gud talar till olika människor på olika sätt. Och jag är nog en rätt tråkig människa som inte är så receptiv. Jag har kanske inte uppfattat när Gud har försökt att kontakta mig på ett mer subtilt sätt.

–Jag har tänkt att Gud nog har förstått att jag är lomhörd för viskningar och har därför valt att ibland tala tydligt till mig genom andra människor. Jag fick till exempel en bekräftelse på min kallelse till präst genom att en person, som jag sist av alla hade väntat mig skulle göra det, kom till mig och sa: "Jag tycker att du ska fundera på att bli präst.”

Ditt yrkesval kom rätt sent?

– Ja, jag var ganska precis 30 år. Jag hade tänkt att jag skulle bli ingenjör, men jag insåg att jag var rätt dålig på att räkna. Jag gjorde lite andra saker, jag körde buss i Göteborg, jag jobbade en tid som behandlingsassistent hos Stadsmissionen. Sen flyttade jag till Halmstad, som min hustru kommer ifrån, och fick jobb på Santex som tillverkar uterum.

Du sa att du oftast är sams med Gud. När är du inte sams?

– Det är väl som i övriga livet, man skäller på någon när det inte riktigt går ens väg, när det går på tvärs mot vad man tänkt sig.

Annars är det väl stora frågor, som krig och elände, som väcker frågan om Guds närvaro eller frånvaro?

– Om jag hade svaret på den konkreta fråga om hur Gud tänker i en värld där människor flyr för sina liv från Syrien, så måste jag kunna förklara hela Guds existens. Och det kan jag inte. Jag kan inte komma närmare än att jag också brottas med den frågan, men jag väger in sådana saker som att vi människor har getts en egen fri vilja: Om vi kan välja att göra något gott, så finns det också ett alternativ, ett mörkare val.

Men ondskan i världen får dig inte att tvivla på Guds existens?

– Jag har nog aldrig tvivlat på Guds existens. För om vi ser att det onda finns, så måste vi också tro på motsatsen, det ultimat goda. För vad är det annars för filmjölk vi lever i?

– Däremot är det en del av den troende människans existens att fundera över sin egen tro, sin egen tillräcklighet, sin egen Gudsrelation. För det är som med all vänskap: Om en relation går i stå, så får det mig inte att tvivla på att min kompis existerar. Däremot kan jag brottas med hur relationen ska fortsätta och utvecklas. Vilket kan vara nog så traumatiskt.

Vad är din styrka, varför har du fått det här uppdraget?

– Som jag ser det så handlar det här jobbet om ledarskap, inte i bemärkelsen ordergivning, utan att leda en ganska stor organisation med 150 anställda. Och jag tror att jag är en närvarande chef, bra på att hålla kontakterna.

Håkan Bergström