Länsstyrelsen har utfört själva undersökningen, Vivab har stått för notan och Miljö- och hälsoskyddsmyndigheten har tillsynsansvar.
– Vi har haft kunskaper om deponier tidigare också, men nu får vi en djupare och bättre kunskap, säger Per-Ola Svensson, biträdande chef för miljö- och hälsoskyddsförvaltningen.
Av de 27 deponier som har inventerats, hamnar endast en, Vinbergs avfallsanläggning, i riskklass ett. Vidare återfinns 14 stycken i riskklass två och 12 i riskklass tre. Ingen bedömdes som en fyra, vilket är den lägsta risknivån.
– Det handlar om gamla kommunala deponier som anlades innan kommunsammanslagningen år 1971, säger Per-Ola Svensson.
Länsstyrelsen har i år utfört den första fasen av inventeringen med vad som kallas MIFO-metodiken (Metodik för inventering av förorenade områden). Den går ut på att genom arkiv, kartor, flygbilder och intervjuer skapa sig en bild av hur verksamheten såg ut.
– En jätteviktig del är att prata med personer som var med när deponin var aktiv. De har kunnat vara med på plats och visa hur stor den var, vad som lämnades där, om det eldades och liknande, säger Annika Ernervik på Länsstyrelsen Halland som har utfört inventeringen.
Hur har det gått att hitta källor?
– Det har varit tillfällen som tippkörare eller åkare inte har funnits kvar längre, men oftast har vi hittat bra personer som har kunnat berätta, säger Annika Ernervik.
Riskklassningen efter första inventeringen är en sammanvägning av vad som lämnades på deponin och hur nära bostadsområden, vattentäkter eller skyddsvärda områden den ligger.
Klassningen är preliminär och fungerar som en prioriteringslista för vidare utredning i form av till exempel geologiska undersökningar och provtagningar av grundvatten.
– Vi får ta det successivt och börja med den som hamnade i klass ett. Vi kommer att börja med provtagningar någon gång under hösten, säger Elisabeth Andersson, avfallsplanerare på Vivab som ansvarar för nästa fas.
Därefter kommer beslut om eventuella åtgärder att fattas. Det kan bland annat handla om att begränsa spridningen av lakvatten.
– Man kan till exempel se till att deponin är tät uppifrån så att regnvatten inte rinner rakt igenom. Det har delvis gjorts på Lövastaviken, säger Per-Ola Svensson.
Deponier som avvecklades innan år 2001 omfattades inte av deponeringsförordningen som infördes detta år. Därför har gamla deponier inte haft samma krav på sluttäckning och efterbehandling som finns i dag.
Enligt Naturvårdsverkets författningssamling från 2006 har kommunen ett ansvar att riskklassificera de nedlagda deponierna. För de deponier som har varit kommunala ska kommunen även vid behov vidta åtgärder för att inte deponin ska skada människors hälsa eller miljön.
Kommunen, Länsstyrelsen och Vivab gjorde tillsammans en kartläggning och ett urval av deponier som skulle ingå i studien. Gårdsdeponier finns inte med, både eftersom det skulle ha gjort projektet för stort, samt att miljöriskerna där bedöms vara mindre. Lövstaviken finns heller inte med, eftersom kommunen redan anser sig ha god kunskap och en åtgärdsplan.
