Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Lia Hof: Hopp och längtan och ett återvunnet lugn

Vardagen verkar ha återvänt efter en turbulent tid på Lia Hof, då asylboendet för några veckor sedan härjades av falska brandlarm och bråk om maten.

– Ett femstjärnigt hotell, säger syriern Mahmoud Derbak om Lia Hof, med ett leende som nog inte innehåller något annat än uppskattning.
Men han har sin längtan.
– Jag skulle vilja ha utsikt över havet, säger han om denna skogsmiljö där han bor med hustru och tre barn.
I 17 år var han sjöman, besökte hamnar i flera världsdelar och hoppas vara ursäktad för att han kanske till och med älskade jobbet mer än vad han älskade sin fru.
– Om jag bara kunde gå till sjöss igen, så skulle allting ordna sig, säger Mahmoud som kommer från den syriska staden Baniyas vid medelhavskusten.

Läs också: Falsklarm från asylboenden är ett problem

Hans kamrat Abdul Malek Helwani från Aleppo säger att sjömannen är den hjälpsammaste av alla:
– Han kan se lite grinig ut ibland, men om man vill ha något fixat så är han alltid den som ställer upp, säger Abdul som studerade till byggnadsingenjör i sitt hemland.
Abdul har precis fått uppehållstillstånd och säger lite hemlighetsfullt att han nog ska till flytta till Kalmar – ”för jag känner någon där”.
- Flickvän? föreslår någon av kompisarna.

Mitt i denna brytpunkt mellan väntan och framtidsplaner, så blossade oron upp på Lia Hof, tumult med småbråk och okynneslarmande. De flesta tycks överens om att det var maten som var en utlösande faktor. Om man känner sig glömd i en utdragen asylprocess, så kan även mindre väsentligheter få stämningen att tillfälligt haverera.
Och när det även blev känt att det inte just nu blir någon övergång till självhushåll, utan att måltiderna fortsätter att serveras från Lia Hofs gemensamma kök, så gnistrade det till även av ett annat skäl: Med självhushåll ökar i alla fall känslan av ett större ekonomiskt manöverutrymme för en asylsökande som då får högre daglig ersättning för att klara matinköpen själv. För en ensamstående vuxen höjs till exempel dagpengen från 24 till 71 kronor. 

Läs också: Upprörda känslor på Lia Hof

Dessutom kan självhushållet, att man själv ska fixa sin mat, återigen motivera ett busskort för att ta sig till affären som ligger en bra bit därifrån. Busskort, också det en känsla av frihet, var tidigare en generell förmån för de boende på Lia Hof. Men den drogs in tidigare i höstas eftersom reglerna säger att rätten till bussresor måste behovsprövas i det individuella fallet.
– För mig är det verkligen viktigt att jag kan få ordna med maten själv, säger elektrikern Ali Ghazal från Syrien. 
– Jag kan inte sova men har en fläkt framför sängen som ger lite svalka åt mina eksem.
Han visar upp sina armar med utslag och eksem, och menar att det är matallergier som jagar honom; han vill skaffa kontroll över varje ingrediens.
Ali kommer från Aleppo, denna stad som är på väg mot en ”skoningslös avgrund” enligt FN:s biståndschef. 400 000 beräknas ha flytt från staden sedan kriget började, men ett par hundra tusen sitter fast i den belägrade och splittrade staden där flera hundra dött bara under den senaste tidens bombningar.
Det är med denna börda, minnena av en förlorad hembygd, som han nu tacklar sin vardag på Lia Hof.

Och här finns andra öden:
– Jag kom som så många andra vägen över Medelhavet, säger Sariya Mohammad Zeid som har 12 barn och 36 barnbarn.
Hon är palestinier, men har bott och arbetat i lantbruket i Libyen innan hon tog sig till Sverige med fyra av barnen. Hon ser Sverige som friheten, en möjlighet att också få resa fritt och träffa sina barn, som är spridda i flera länder.
– Vad jag önskar mig? Uppehållstillstånd - och kanske en ny man.
Det senare sagt med en finurlig blick, samtidigt som hon konstaterar att hennes tidigare make mest ägnade sig åt sina övriga fruar.

På Lia Hof smälter många olika historier samman i en väntan.
– Och visst har jag mött många problem här. Jag vet inte, men det är som att många vill anförtro sig och jag kanske inbjuder till det, säger Fatima Hojeij som är libanesiska och var engelskalärare i sitt hemland.
Hon har börjat praktisera flera dagar i veckan på Apelskolan i Ullared, hjälper till med engelskan för nyanlända barn.
Hon kan känna en oro över alla de problem som ligger under ytan på ett asylboende.
– Det här handlar om vad jag råkade ut för, säger hon och visar i mobilen upp en avfotograferad notis från Hallands Nyheter med rubriken ”Polisanmäls för att ha kastat stol på kvinna”.
Som självständig och rättfram kvinna har hon tidvis känt en otrygghet i sitt vardagsliv på Lia Hof, men säger att det är bättre nu för hon har sina vänner som ställer upp.
– Två saker är viktigare än något annat, att man skyndar på asylprocessen och att man ser till att genast ge utbildning till framförallt barnen, säger Mohammad Toib Ameri , kardiolog från Afghanistan.
Han är välutbildad läkare och hjälper till så gott han kan när andra asylsökande klagar över hälsoproblem. Han säger att han och familjen flydde undan säkerhetsproblemen i Afghanistan, i omsorg om sina liv.

Och från Afghanistan kommer också Mahin Mirzayee, en ung kvinna som är utbildad inom skrädderi. Hon formulerar sitt blyga svar på frågan om varför hon kommit till Sverige:
– Därför att jag hörde att det är ett vänligt folk här.
I snart ett år har hon varit här, i den väntan som av en annan boende formuleras som ibland ”en tid i tomhet”. Som ibland driver ner människan i en vanmakt.
Men det är lugnare igen på Lia Hof.
– Jag anser att vi har gått stärkta ur det här, så att det blivit ett tryggt och bra boende igen, säger Linda Petersson, delägaren som är den som ansvarar för Lia Hof och är mån om att asylboendet ska fungera väl.
– Jag har nu jobbat med det här i fyra år, och det har varit mina bästa fyra år på jobbet, säger hon.

Fler nyheter om Falkenberg hittar du här

Superlokalt - här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här