Johan Hermansson nära att knäckas av smärtorna

Nervsmärtorna efter en otäck mc-olycka håller på att knäcka Johan Hermansson från Skogstorp. ”Jag klarar inte ett år till”, säger han.

ANNONS
|

Johan Hermansson grimaserar och frustar där han sitter i sin rullstol i hemmet på Violvägen i Skogstorp. Under vårt besök kommer kramperna gång på gång och förvrider hela Johan, 52 år, i smärta. Det är som att någon körde en elpistol i honom. Talet brister och han nästan stammar fram orden.

– Jag väntar på två livsavgörande beslut. Som jag har det nu, jag orkar inte mer. Det går inte. Jag sitter i köket och svetten rinner när jag inte gör någonting. Smärtorna är så grova, säger han.

Det har snart gått 15 år sedan dagen då Johan Hermanssons liv förändrades. Han skulle bara ta en kort tur med sin motorcykel den där oktoberdagen innan barnen skulle hämtas på skola och dagis.

ANNONS

Flög ett tiotal meter

På Årstadvägen i höjd med bron över gamla E6 i Falkenberg kolliderade han med en personbil som körde ut framför honom. Johan Hermansson vräktes in i bilens förardörr och flög sedan ett tiotal meter. Hela hans högra sida krossades mer eller mindre. Han bröt ryggen, bäckenbenet och svanskotan. Han krossade vänster fotknöl, två nervbanor till vänster ben gick sönder och han bröt vänster handled.

– Jag kom ihåg allting. Hur det small, svartnade och hur jag vaknade upp. Jag försökte ringa hem men fick inte upp telefonen, handen hängde ju bara. Jag svimmade bitvis, säger han.

Här är en bild från olyckan som skedde för över 15 år sedan och som förändrade Johan Hermanssons liv.
Här är en bild från olyckan som skedde för över 15 år sedan och som förändrade Johan Hermanssons liv. Bild: Håkan Johansson

I två månader låg han kvar på Sahlgrenska i Göteborg. Därefter började hans kamp tillbaka till ett normalt liv igen. HN träffade honom i mars 2007, sex månader efter olyckan, då han rehabtränade för fullt och lovade att gåendes kunna följa barnen till skolavslutningen.

Tänk att du vrickat foten, precis den smärtan du får då, så känns det hela tiden i min vänsterfot.

Viljan var det inget fel på. Johan Hermansson infriade sitt löfte den junidagen. Med kryckor lyckades han följa med på avslutningen på Skogstorpsskolan.

Men vardagen blev inte vad den en gång varit. Johan var innan olyckan en aktiv person: han körde motorcykel, åkte skidor på vintrarna, gillade att glida fram på inlines och arbetade heltid som lastbilschaufför. Inget av det här klarade han längre av.

ANNONS

Extrema smärtor de senaste två åren

Smärtorna efter den livshotande olyckan tog över. Äktenskapet brast. Och de två senaste åren har smärtorna blivit än värre, berättar Johan.

– Den är rätt extrem. Skär du dig i fingret gör det jäkligt ont för stunden. Men det går över. Tänk att du vrickat foten, precis den smärtan du får då, så känns det hela tiden i min vänsterfot.

– Det gör att jag får krampattacker av nervsmärtan. Jag spänner hela kroppen och får ont i ryggen, höften, huvudet och händerna, säger han.

Dessutom har höger sida av kroppen slitits sönder då han kompenserat och därmed överbelastat den. Höger höft är helt enkelt slut. Johan Hermansson har under åren sökt hjälp hos sjukvården i Halmstad, på Sahlgrenska i Göteborg och även i Lund.

– I Lund var de ärliga. De sa att de inte kunde göra något, att de inte hade den kapaciteten. De enda i Sverige som kan det är Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Johan Hermansson hoppas att läkare ska kunna operera in något i huvudet för att han ska slippa de extrema nervsmärtorna. Dessutom krävs det specialisthjälp med höftoperationen. Han har nämligen en märgspik, en stålpinne inne i benet som löper från höften ner till knäet, inopererad efter olyckan.

ANNONS
Nervsmärtorna är så kraftfulla att Johan Hermansson krampar gång på gång under vårt besök. ”Jag orkar inte mer”, säger han.
Nervsmärtorna är så kraftfulla att Johan Hermansson krampar gång på gång under vårt besök. ”Jag orkar inte mer”, säger han. Bild: Dick Gillberg

I förra veckan fick han äntligen möjlighet att besöka Uppsala och träffade då kirurger och nervspecialister. De skulle sätta ihop ett team och återkomma med ett besked i slutet av februari.

– Jag hoppas att bli av med nervsmärtorna lite grann i alla fall, så jag kan leva. Som det är nu är jag varken vaken eller sovande någon tid på dygnet.

Kan du beskriva hur du mår nu?

– Åh, fy fan, jag mår ju skit egentligen. Det är en kamp. Och när man är sjuk och verkligen behöver hjälp så måste du vara stark och slåss för det. Det handlar om läkartider och mediciner, det är en jäkla kamp.

Hur mycket medicin äter du?

– Jag äter gabapentin (medicin mot epilepsi, reds anm.) och den tar rätt bra på nervsmärtorna. Sedan använder jag morfinpreparat också.

– Men jag har sambo, två bonusbarn och egna barn. Man måste ju leva också, jag kan inte gå runt som en zombie, det är inte min stil. Därför försöker jag ta mindre vissa dagar, det är en balansgång.

”Jag ska inte behöva ha så här ont”

Johan får fram kryckorna som han använder ibland. Men numera stoppar höften honom, smärtorna blir för brutala. Han berättar att han känner sig besviken på sjukvården.

ANNONS

– Jag har försökt få till en röntgen i fyra år, jag vill att de kollar igenom min kropp. Mycket kan ju förändras. Men jag pushar mig själv och gnäller inte, det ligger mig i fatet. Andra som har mindre ont men gnäller mer får mer hjälp än mig, menar han.

– Vi har en bra sjukvård i Sverige, jag ska inte behöva ha så här ont.

Jag kommer inte klara ett år till med de här smärtorna, det gör för jäkla ont.

Johan berättar hur han vissa nätter ligger vaken och skriker av smärtorna. Han har flera gånger åkt akut till sjukhuset för att senare skickas hem med mer morfin.

På dagarna klarar han av att ta sig upp ur sängen, sätta sig i rullstolen, ta en kopp kaffe och besöka toaletten. Därefter blir det vila och tv-tittande i sängen.

– Det är det kretsloppet jag har. Helt ärligt, det är i stort sett det jag orkar. Jag är en aktiv person egentligen, nu har jag bara tråkigt.

Hur länge orkar du ha det så här?

– Jag får ta en dag i taget, jag vågar inte tänka framåt. Hoppet finns ju. Och jag har världens bästa familj, allt funkar på den banan. Man får hoppas att de kan göra något i Uppsala.

ANNONS

– Men jag kommer inte klara ett år till med de här smärtorna, det gör för jäkla ont.

Hur ofta tänker du på den där turen med motorcykeln?

– Det tänker jag på dagligen. Det var en miss som farbrorn som körde bilen gjorde, men han gjorde det givetvis inte med vilja. Han missbedömde och körde ut, det kan vem som helst göra, säger han.

Johan Hermansson tar en kaka som sambon Nisha ställt fram. Sväljer en klunk kaffe, klickar bort ett inkommande samtal på mobilen och tittar med glansiga ögon.

– Jag vill bara bli tagen på allvar. Det här går inte längre.

Höger höft är utsliten och Johan hoppas på en operation.
Höger höft är utsliten och Johan hoppas på en operation. Bild: Dick Gillberg
ANNONS