Inga-Britt Landström har nyss varit på personalmöte när HN träffar henne i butiken. Flera kunder kommer fram för att beklaga stängningen och visa sin uppskattning.
- Tack för alla de här åren, säger Kjell och Kerstin Borssén.
De bor i centrala Falkenberg och har handlat på Coop i många år. Inga-Britt berättar om alla känslor som möter henne i kontakten med kunderna. Många vet inte hur de ska få hem sin mat när Coop har stängt.
Inga-Britt anställdes 1967, när hon var 16 år. Hon visste redan då att det var just i affär hon ville jobba. Coop hette då Domus och låg på en annan plats i stan.
Inga-Britt jobbade med underkläder och parfym, men under åren har hon gjort lite av varje: ansvarat för avdelningen för barnkläder, bakat bröd, släppt in lastbilar, öppnat och stängt butiken och suttit i kassan. Det är som kassörska hon har trivts bäst. Det är säkert ingen slump att Inga-Britt blev vald till årets hjärtligaste flicka 1968.
- Man tjingsar på folk. Det är roligt att möta kunden, säger hon.
Hon har funderat på att byta jobb under åren men inte till något helt annat. Det är i affären hon vill vara.
Hon berättar leende om den dagen varuhuset öppnade i oktober för 36 år sedan.
Hon minns de stora skyltfönstren och den levande musiken inne i butiken.
- Här var så underbart fint inne, berättar hon.
De anställda kvinnorna fick varsitt gratis besök hos hårfrisörskan av KF dagen före invigningen.
- Så hade vi blåa rockar med vita kragar. Den var inte lång, fingertoppslång var den, säger hon och visar med handen en mycket kort bit nedanför rumpan.
I dag är det sista dagen som varuhuset har öppet. Hela lokalen ska tömmas på varor som skickas till andra Coopbutiker innan personalen är utan anställning. Tömningen är beräknad att ta en månad.
Några av de 16 i personalen har fått annat jobb, men Inga-Britt har inte sökt något ännu. Hon väntar tills sista arbetsdagen är gjord.
- En sak i taget. Man ska inte stressa ihjäl sig, tycker hon.
Inga-Britt är i alla fall fast besluten att inte starta egen affär.
- Inte när jag ser hur mycket sonen jobbar, och inte i den här åldern, säger hon bestämt.
I dag äter personalen lunch tillsammans och på lördag åker de till Åland.
- Vi har en god stämning mellan oss. Det känns konstigt att vi skingras allihop, vi är så vana vid varandra.
Hon säger att hon inte har fattat än. Först när lokalen är tömd och hon åker hem till Hjortsberg tror hon att hon kommer förstå att tiden på Coop är över.
- Det kommer att kännas vemodigt att inte ha ett jobb att gå till. Ofrivillig ledighet är inte roligt.
Sysslolös kommer hon ändå inte att bli. Hon har barnbarn och jobbar mycket i trädgården men tycker också om att göra ingenting.
