Guldmedaljören som ställer upp för facket

- Har du dopat dig, någon gång? - Vilken är den dummaste fråga du fått av en journalist? (Svar: Se nedan!) - Hur känns det att stå högst upp på pallen och höra nationalsången? Det handlar mer om brottning än om facket när flerfaldige mästaren Mikael Ljungberg möter niorna i Tångaskolan.

ANNONS
|

LO-facken i Falkenberg har bjudit in Mikael Ljungberg för att tala för nior i Skogstorpsskolan, Tångaskolan och Tullbroskolan. Och apropå Tullbroskolan, brottarmästaren med EM-, VM- och OS-guld i bagaget berättar om hur han som sjuåring deltog i Tullbrokampen i Falkenberg.

- Jag vann de två första matcherna, men sedan fick jag stryk. Då var det en trygghet för mig att mina föräldrar fanns där, och ledare som tröstade och uppmuntrade.

Ljungberg pratar mycket om trygghet och om vuxna som förebilder. Och visst kommer facket med på ett hörn.

- Jag är fortfarande med i målarfacket, berättar han.

ANNONS

Vid sin sida har han Nicklas Olsson, huvudskyddsombud på Carlsbergsbryggeriet, som talar om facket som "vi tillsammans".

Mikael Ljungberg kom i kontakt med facket som 16-årig målarlärling.

- Först var jag inte med och jag visste inte mer än att det kostade pengar.

Några år senare var han ledig i samband med OS i Barcelona. Kort efter att han kom tillbaka till jobbet gick målarfirman i konkurs och Mikael blev arbetslös.

- Jag hade inte jobbat mycket det senaste året och riskerade att bli utan a-kassa. Det var första gången jag förstod vad facket var. Att man stöttade varandra. Facket ställde upp för mig och jag fick vad jag var berättigad till.

Så kopplar han tillbaka till tryggheten - och idrotten.

- För att nå framgångar har det varit viktigt för mig att ha trygghet. Jag var sju år när jag 1977 tog steget in i brottarlokalen. Frank Andersson var min förebild.

På samma sätt är det med trygghet i skola och arbete, menar Ljungberg, goda ledare som stöttar är viktigt.

Tångaeleverna har många frågor. Till exempel hur det känns att ha vunnit och höra nationalsången.

ANNONS

- En underbar känsla, det går nästan inte att beskriva.

- Vad hade du för betyg i idrott?

- Trea, det är det betyget jag var mest missnöjd med, berättar Ljungberg.

Och oundvikligen kommer samtalet in på dopning. Någon undrar vad han tycker om Ludmila efter dopningsavslöjandet.

- Det är tragiskt och upprörande.

- Har du dopat dig? blir förstås följdfrågan.

Mikael Ljungberg försäkrar att det har han inte. Och han berättar om Landslaget mot våld som han var med om att starta 1995 tillsammans med andra framstående idrottsutövare.

- Idrottsmän och idrottskvinnor ville gå samman för att ta avstånd från våld, droger och mobbning.

Det blir en intensiv frågestund, men inga brottargrepp. En brottarsugen kille backar ur när det är dags att utmana mästaren. Och Ljungberg skjuter in en egen undran.

- Ska ni inte fråga hur man får blomkålsöron också?

Fotnot: Dummaste frågan, var det alltså.

- Det var nog när jag fick frågan "Hur känns det?", strax efter att jag hade vunnit OS-guldet. Den är kanske inte dum - men omöjlig att svara på, just då. Och förresten, syns det inte hur man känner sig?
ANNONS