Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En fighter är på väg tillbaka

En långpromenad med hustrun på söndagen, ett gympapass på måndagen. Och på onsdagen ambulans till akuten. - Jag var helt oförberedd, säger Ingemar Johansson som har onsdagen den 18 januari i glasklart minne.
Den dagen förändrade en stroke livet för Ingemar Johansson och hans familj. Ena stunden kommunens högste politiker, nästa stund ett liv totalt beroende av andra människor.

- Sånt drabbar inte mig, har jag alltid tänkt.

De senaste månaderna har Ingemar Johansson gjort många nya erfarenheter, till exempel hur det känns att inte kunna gå, hur man gör när man tömmer en fullproppad brevlåda med bara en fungerande hand, hur det känns att behöva hjälp med det mest elementära.

- Första morgonen jag vaknade på sjukhuset kunde jag inte röra mina ben.

Även om den fysiska förmågan den allra första tiden efter det att stroken slog till var mycket begränsad har medvetandet och tankarna varit med från första stund.

- Jag kände att något hände, att jag fick svårt att koncentrera mig...

Arbetskamrater som genast förstod allvaret, en snabbt insatt behandling och en god fysik har medverkat till att vägen tillbaka till full rörelseförmåga förhoppningsvis förkortats.

- Jag vill verkligen tacka alla som hjälpt mig. Jag har inte någon gång under min sjukdom känt att personalen eller någon annan pratat över huvudet på mig. De har hela tiden talat till mig, det har gjort att jag känner mig delaktig i allt som händer.

Steg för steg har Ingemar Johansson återerövrat sin kropp. Han har rest sig från rullstolen, efter sju veckor på Sjukhuset i Varberg fick han åka hem, varje dag går han ett par hundra meter utanför huset i Okome och högerarmen börjar långsamt, långsamt att återfå sin rörelseförmåga.

Högerbenet lyder inte, men det ska det snart göra.

- Mitt mål är att komma tillbaka. Jag står överst på centerns lista inför valet och har partiets förtroende. Det känns bra.

Dagarna fylls av andra uppgifter än för några månader sedan. Nyligen började den viktiga träningen hos sjukgymnasten, ansiktsmusklerna ska ha ett träningspass varje dag och kroppen måste få vila och återhämta sig.

- Jag har lärt mig att jag måste tänka mer på mig själv än vad jag gjorde innan jag blev sjuk.

Den långa, mörka vintern går mot vår och livet börjar också ljusna. Inte minst sedan lilla Tilda, det första barnbarnet, föddes den 20 februari.

- Det är verkligen det roligaste som har hänt Eva och mig.

Tankarna far, känslorna är blandade, de växlar från djupaste förtvivlan till tillförsikt inför framtiden.

- Hade detta hänt om jag fortsatt att arbeta som polis? Har jag stressat för mycket? Vad kunde jag gjort annorlunda? Det är frågor som jag ställer mig emellanåt.

Vad som orsakade stroken kan ingen svara på, inte heller hur lång tid det tar innan livet återgår till det normala.

Men det bor en fighter där uppe vid Sumpafallens kant, en idrottsman som vet vad träning innebär och som inte ger sig i första taget.

- Nu gäller det att ta vara på den hjälp som finns och min egen vilja. Min familj, mina vänner, politiker, arbetskamrater och alla andra som stöttar mig gör att jag håller modet uppe.

Fler nyheter om Falkenberg hittar du här

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här