Livet har lärt mig att man kommer långt med en positiv anda och om man väljer att se allt det man har som är bra, säger Nathalie.
Hon sitter uppkrupen i soffan i det lilla huset på Näset som ligger ett stenkast från havet. Snön ligger djup utanför. Om två veckor går planet till solen. En jobbintervju i Florida väntar. Eller intervju och intervju. Nathalie Geeris är redan erbjuden ett prestigefyllt och välbetalt jobb som huvudtränare för ett universitetslag. Nu bjuder de över henne för att hon ska lockas av det "paket" man presenterar.
- Erbjudandet är fantastiskt och jag är nyfiken på den utmaning det skulle vara. Samtidigt är jag 35 år och har haft några år på ett ställe nu och känner att ett behov av att rota mig har börjat komma, säger Nathalie.
Sagan om Nathalie börjar i Haarlem, en liten holländsk förort tio minuter utanför Amsterdam. Föräldrar, tvillingsyster och två äldre systrar. Och så grabbarna på gatan som hon spelade fotboll med.
- När jag var 15 år började jag spela i en klubb. Sen gick allt fort, året därpå var jag med i landslaget för flickor under 19. Jag är väl en naturlig talang, säger Nathalie och skrattar.
Glimten i ögat finns där. Hon berättar om hur fotbollen tog henne ut i världen. För som 17-åring gjorde hon debut för A-landslaget. En stor ära naturligtvis, men den unga damen lät sig inte överväldigas.
- Jag minns hur vi avbytare fick springa nästan hela matcherna och värma upp. Vid en landskamp i Amsterdam när min familj satt på läktaren fick jag nog, så jag sprang fram till förbundskaptenen och sa att "nu är jag varm". Med det menade jag att jag var spelklar. Han sa dock åt mig att fortsätta värma upp. Med tre minuter kvar ville han sen sätta in mig, men då sa jag nej, att jag inte var någon docka han kunde leka med.
Förbundskaptenen blev lite förgrymmad, men alla kunde se supertalangen i Nathalie och det dröjde inte länge innan en plats i startelvan var hennes. 26 landskamper och 21 mål i dessa finns på meritlistan.
20 år gammal blev hon erbjuden att komma till ett college i New Hamsphire. Hon fick betald utbildning mot att hon spelade för dem.
- Jag väntade ett år tills jag var 21 och åkte sen för ett år. Det var fantastiskt roligt med en ny kultur och ett år blev till tre. Jag fick en examen i fritidsmanagement och idrottslära, massor av vänner och utvecklades som människa.
Tiden i USA ledde också till ett proffskontrakt i Japan, i Shizuoka. En stad mitt i Japan, två timmar med snabbtåg till Tokyo. Hon minns åren där som extra spännande då den japanska kulturen var så annorlunda från den västerländska.
- Företagen som sponsrade oss kommenderade sina anställda till matcherna, så det var ofta 10000 i publiken. Sen var det väldigt noga med hierarkin. Jag fick till exempel inte titta min tränare i ögonen.
Efter två år kände hon sig klar med Japan och sushin och riset som hon tröttnat på. Lönen som proffs var dock inget att tröttna på.
- När folk brukar fråga om jag fick en vanlig månadslön på 25000 - 30000, säger jag att jag är en mästare i hat-trick på planen och att i Japan fick jag lön därefter.
Efter Japan blev det ett år i Boston och spel i proffsligan där. Hon trivdes, men kärleken tog henne till Sverige
- Först kom jag till Överlida. Jag spelade med Öxabäck i Allsvenskan. Det blev en omställning, må jag lova. Där var bara skog överallt och inte många talade engelska. Jag kände mig som en utomjording.
Efter en kort period i Göteborg bar flyttlasset till Falkenberg. En stad som först kändes för liten men som växt i Nathalies ögon.
- Folket är härligt här. Svenskar är först lite svåra att nå, men under fasaden är folk oerhört snälla och trevliga. I Falkenberg gillar jag att det är en sådan sammanhållning, det är tryggt. Sen är det en riktig idrottsstad och det gillar så klart jag!
Två saker har hjälpt Nathalie vart hon än kommit i världen. Dels språken, hon har sett till att lära sig landets språk och på så sätt kommit in i samhället. Upptill har hon haft idrotten som satt henne i ett socialt sammanhang. Här har hon spelat tre år med Böljan. Den före detta landslagsstjärnan har öst in mål och bidragit till att laget numera spelar i division två.
- Hur det blir i år får vi se. Med åren känner man att man inte vill vara så bunden som man är i ett lag. Men samtidigt är det så roligt att spela och med gemenskapen i laget.
Numera är Nathalie singel och inget binder egentligen i Falkenberg. Så om det inte blir Florida så är Göteborg en tänkbar destination. Där jobbar hon som idrotts- och engelsklärare på en högstadieskola. Lite lockas hon också av en större stads utbud.
