Flervåningshuset på Ängsstigen 7 C och D sticker ut bland sina rödmålade grannar. 14 lägenheter har blivit 16, balkonger och uteplatser har glasats in och moderniserats.
Istället för tegelpannor ligger plåt på taket och röd träfasad har bytts ut mot röd puts. Huset ser en aning malplacerat ut där det ligger.
Fram till lördagen den 7 juni 2008 såg huset ut precis som de övriga i området.
Men i en av de mer förödande bränderna i Falkenberg på 2000-talet försvann i stort sett allting av de 14 lägenheterna. Branden, som startade på en av altanerna, spred sig otroligt fort i sommarvärmen och på bara ett par minuter hade lågorna slukat i princip hela baksidan av fasaden.
– Vi var underlägsna från första minut på plats. Det hade inte gått att rädda huset hur vi än gjorde, därför är jag glad att det gick så bra som det trots allt gjorde, säger Mats Karlsson Fåglum, när han minns tillbaka på storbranden som han än idag beskriver som sitt livs tuffaste insats.
2008 hade han jobbat för räddningstjänsten i närmare 30 år och som insatsledare var han den som tillsammans med fem kollegor var först på plats när larmet gick vid 19-tiden den där ödesdigra kvällen.
– Det var en varm kväll. Fint väder och torrt i luften kommer jag ihåg. Det hade inte regnat på länge och den här kvällen var vi sex man med en extra tankbil. Vi hade gått på passet klockan 17 och skulle jobba till 07 morgonen efter, säger Mats.
De sex kollegorna hade den här kvällen parkerat längst ut på spritrakan för att äta kvällsmat och när de börjar bli färdiga kommer larmet.
"Brand i byggnad flerfamiljshus".
– Vi rusar in i brandbilarna som vi har parkerat med nosarna mot havet. Sen svänger vi runt och redan då ser vi rökpelaren där utifrån. Och då vet jag att jag tänkte: "Vad fan är det som brinner", säger Mats.
Vi var underlägsna från första minut på plats
Deras insats räddade liv
Hemma på Ängsstigen 9D sitter Inger och Randolph Stenlund och kopplar av efter att ha varit ute och cyklat den här varma sommarkvällen. Men istället för att följa med ett par vänner väljer de att cykla hem till sig. Klockan är då omkring kvart i sju.
Medan Randolph slår sig ner framför tv:n och ser öppningsmatchen mellan Schweiz - Tjeckien i fotbolls-EM sätter sig Inger ute på altanen med en bok. Ett par meter framför sig har hon kortsidan på huset hon bor granne med. Ängsstigen 7C.
Och bara ett par minuter senare kommer hon och Randolph att bli kvarterets hjältar den är kvällen. För på uteplatsen i andra ändan av radhuset har det nu börjat brinna i ett par utemöbler.
– Jag satt här hemma och hör helt plötsligt hur det är någon som ropar något. Då tittar jag upp och ser att det ryker en bit bort. När jag går närmare ser jag direkt hur det brinner och hur elden bara väller vidare upp mot taket. Då ropar jag bara in till Randolph: "Du måste ringa brandkåren", säger Inger Stenlund.
Utan att tveka rusar hon mot entrén på det brinnande huset och springer in i en av trappuppgångarna. Samtidigt har Randolph hunnit ut i trädgården och vidare ut på baksidan för att larma folk på balkonger och uteplatser som hotas av elden.
– När Inger försvinner bort så springer jag ut på baksidan och bara vrålar till folk: "Ut med er, så fort det bara går". Sen minns jag så väl att det tog sju minuter sen hade elden tagit sig hela vägen bort till vår sida. Lågorna gick bara rätt igenom, otroligt fort gick det, säger Randolph.
Dramatiska bilder som han själv tog under de första minuterna visar hur baksidan av längan slukas i ett inferno av rök och eld. Chockade människor kan bara se på när uteplatser, balkonger och bostäder försvinner i lågorna.
Men tack vare Inger och Randolph hinner samtliga av de familjer som är hemma den här kvällen ut och inga människor skadas fysiskt.
– Jag springer bara rätt upp i trapphuset och knackar på varenda dörr och ropar allt jag kan. Jag gjorde det bara utan att tänka något speciellt alls. När jag såg hur mycket det brann redan från början insåg jag att det är ingen som klarar det här. Vi insåg att det skulle gå fort, säger Inger.
Brandmän från hela länet kallas in för att hjälpa till
Och det är i det här läget som Mats Karlsson Fåglum och hans kollegor rullar upp utanför entrén. Det har tagit dem drygt fem minuter från spritrakan till Hjortsberg och på vägen ut har de nåtts av allt mer oroande information.
– Vi får bekräftat för oss av SOS att det brinner i 14 lägenheter samtidigt och att det är oklart om alla är ute. Då är det bara en sak som gäller, livräddning. Det är allt jag tänker: vi måste rädda liv. När vi kommer fram är vi utrustade för en lägenhetsbrand, inte fjorton. Så de första minuterna var hektiska. Och jag minns att jag ropar in via radion: "det här är stort", säger Mats.
Mer personal rings in och snart ansluter brandmän från Vessigebro, Tvååker, Getinge och Ullared. Men de första åtta till tio minuterna är Mats och hans kollegor ensamma med det övertända radhuset. Utan någon information om folk har lyckats ta sig ut eller inte.
– Vi fick dela upp oss i två grupper och gå in och söka igenom alla lägenheter så fort vi bara kunde. Elden hade inte tagit sig in i alla lägenheter ännu men det var rökfyllt överallt. Och ingen människa hade klarat sig i den här röken. Jag vet att för varje dörr jag bröt upp stålsatte jag mig och tänkte: "här ligger nån". Det var liksom den mentala förberedelsen, att jag var beredd på att se ett par ben som stack upp och hur jag snabbt skulle bära ut dem till ambulansen och så vidare.
Men sakta men säkert, lägenhet efter lägenhet, kan brandmännen konstatera att lägenheterna är tomma. Men det tar tid innan de kan konstatera att alla är ute.
– Nu är det jättesvårt att komma ihåg men säg att det tog 30 minuter innan vi visste till hundra procent att ingen var kvar. Då hade polisen också hjälpt till och ringt folk och försökt få tag på så många som möjligt. Men då kunde jag till slut backa tillbaka lite och vi kunde helt inrikta oss på att släcka ner och förhindra spridning.
Lyckades förhindra spridning till övriga byggnader
Och någon spridning av elden blev det heller aldrig, hela radhuslängan var bortom räddning men husen runt omkring klarade sig oskadda. Något som Inger och Randolph fick besked om senare på kvällen.
– De första timmarna gick vi bara runt och pratade med mängder av folk innan vi satte oss på altanen igen. Sen kom de förbi från räddningstjänsten och tackade oss för vad vi hade gjort och berättade att vårt hus skulle klara sig. Att vi kunde sova lugnt. Men vi satt uppe jättelänge den natten, det gick inte att gå in och lägga sig, säger Inger.
Någon tvekan på att hjälpa till eller reflektion över att de kanske själva utsatte sig för fara hade de inte när radhuset börjat brinna.
– Det var väl reptilhjärnan som kickade in den där kvällen. Det handlade bara om att få ut folk, det fanns inget annat, säger Randolph.
– Jag tror säkert att vi räddade liv den där kvällen och än i dag kan det komma fram folk som kommer ihåg att det var vi som hjälpte till. Men man reflekterade aldrig över det då, det var bara något som skulle göras, fyller Inger i.
Stearinljus låg bakom jättebranden
Minnet sviker Mats Karlsson Fåglum på frågan om hur många de var som jobbade med branden men han gissar på att de var närmare 25 stycken. Framåt midnatt kan han och kollegorna, som var först på plats, rulla in till stationen igen.
Eftersläckningen av det som finns kvar av huset pågår hela natten och in på småtimmarna.
För varje dörr jag bröt upp stålsatte jag mig och tänkte: "här ligger nån"
I resterna av det som finns kvar försöker folk i efterhand rädda det lilla som går. Men majoriteten av hyresgästerna blev av med både hem och bohag den här kvällen.
– Efter ett tag kunde vi faktiskt gå in och leta efter specifika föremål. Folk kunde komma och säga ”kan du hämta mitt pass där” eller ”jag har min bilnyckel där”. Så jag vara bara glad att jag kunde rädda någonting. För jag har ofta tänkt på stackarna som blev av med alla sina tillhörigheter. Men sen har jag också tänkt många gånger att det var tur att larmet kom när det gjorde. Hade klockan varit 22-23 på kvällen kanske folk hade lagt sig, inte haft brandvarnare och inte hört när man knackat på dörren. Det var en skräcktanke man hade även efteråt, säger Mats.
Rivning, renovering och återuppbyggnad av radhuslängan tar ungefär ett år och samtliga av de som bodde i huset innan erbjuds förtur till de nya lägenheterna. Men alla utom en tackar nej till att flytta tillbaka. I dag bor ingen av de drabbade kvar på Ängsstigen.
Av polisens utredning framgår senare att en äldre dam i en lägenhet på bottenplan tänt stearinljus på uteplatsen. Ljuset har sedan ramlat ner i en soffa och elden har därefter, via utemöblerna, tagit sig i en skärmvägg i trä och vidare upp i fasaden.
I slutändan läggs utredningen ner av åklagaren och det blir inga rättsliga efterspel i samband med branden på Hjortsberg.
Minnesbilderna kommer tillbaka
För Mats Karlsson Fåglum är vardagen i dag en helt annan. Efter alla år på räddningstjänsten sadlade han nyligen om. Hösten 2019 började han som lärare på industriprogrammet och har nu gått över till Tångaskolan som slöjdlärare.
Storbranden som blev hans största någonsin har han numera lämnat bakom sig.
– Jag tycker väl inte att den har satt sina spår hos mig egentligen. Jag tänker inte på den nåt särskilt nuförtiden. Sen blir man självklart påmind ibland om man träffar nån som pratar om det eller när man ser att där står ett nytt hus i dag. Som räddningsledare var ju också den viktigaste branden alltid den nästa. Man var tvungen att titta framåt. Men en del kan jag också omsätta inom skolans värld, om 14 elever ropar på mig så har jag lätt för att lyssna på en och försöka stänga av de andra 13 för stunden. Man har lärt sig hantera mycket och kan ta saker och ting lite lugnare.
Jag tror säkert att vi räddade liv den där kvällen
12 år senare bor Inger och Randolph kvar på samma adress. Och nu sitter de återigen ute på altanen där Inger den 7 juni 2008 slog sig ner med sin bok.
– När man börjar prata om det eller minns tillbaka så ser man bilderna framför sig från den där kvällen. Händelseförloppet passerar framför ögonen. Speciellt kommer minnena när man hör om andra bränder i flerfamiljshus. Som branden i höghuset (på Halmstadvägen, reds. anm), säger Randolph.
– Jag tänker inte på branden nuförtiden men jag mår jättedåligt när jag ser bilder eller nyhetsinslag om bränder på tv. Men det jag tycker är mest kusligt är att det började med ett stearinljus. Det krävdes så lite. Nu för tiden har jag blivit grillpolis. Jag är på folk häromkring hela tiden. De får inte grilla för nära husen, grillen ska ut från tomten, säger Inger och sveper med armen.
– Jag har sagt till jättemånga, men det är superviktigt. Vi vet hur illa det kan gå.