Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Drömmar om grus

Januari, februari och mars var en gång i tiden månader då alla fotbollsspelare gick och längtade efter en sak. Gräs. Men fotbollsspelarens längtan har precis som nästan all längtan i samhället försvunnit. Vi lever i en tid med konstgräs. Vi laddar ner en film till vår egen lilla dator månader innan den haft premiär på biograferna. Vi sätter barnen framför tv:n där kanal på kanal visar timme ut och timme in med tecknat. Ingen längtan efter Bolipompa här. Tonåringarna jobbar extra för att tjäna ihop till märkesjeans och utlandsresor. Ingen fritid och sämre betyg där. På helgerna ligger idrottsälskarna slappt i soffan och zappar mellan fotboll, skidor, innebandy och ännu en fotbollsmatch. Gäsp. Första bilen är inte längre en skruttig Ford utan ratt, utan en ny bil som vi lånat till och det enda vi egentligen äger är luften i däcken. Varför samla idolbilder eller se ett reseprogram - googla och du dränks av information och bilder. Vi dricker läsk och vin på onsdagen. Och torsdagen.
Tillbaka på konstgräset tänker jag på gamla tider med grusplaner. Det var ojämna studsar och blödande skrubbsår. Grus i ögonen vid nick och trötta benhinnor av det hårda underlaget. Jag minns känslan inuti när tränarna sa att om två veckor blir det gräs, för att följas upp av ett nästa vecka.
Jag minns hur man kände sig som en kalv när den första gången tidig vår släpps ut till bete. Hur kallt det än var lämnade man långbyxorna hemma och körde shorts. För det var gräs. Äntligen var det gräs och då spelade det ingen roll om vårens tidiga gräsplaner bjöd än mer ojämna studsar än det där gruset som man längtat bort från och det spelade ingen roll att gräset var gulbrunt och inte grönt. Det var gräs.
När tränarna nu börjar prata om gräs gäspar vi lite och ofta bestäms det att vi kör någon vecka extra på konstgräset eftersom kvaliteten blir bättre. Jag vet att jag är tråkig nu. Jag vet att jag som spelar i ett av lagen som har bra tillgång till det åtråvärda konstgräset, är bortskämd. Jag påstår inte att allt var bättre förr.
Men jag ska säga det ändå som en hälsning till dem som alltjämt tränar på grus. Att den grönaste träning som konstgräset ger har det hänt att jag längtat dit.