Kan en människa vara på två ställen samtidigt? Frågan ställs tidigt i "The outsider", HBO:s tio delar långa serie efter Stephen Kings roman. Då har läraren och baseballtränaren Terry Maitland (Jason Bateman) gripits misstänkt för ett bestialiskt mord på 11-årige Frankie Peterson.
Ett litet berg av teknisk bevisning pekar mot den omtyckte och till synes beskedlige Terry Maitland, men snart dyker det upp lika övertygande bevisning som ger honom alibi. Som tittare förstår du tidigt (även om du inte läst bokförlagan, eller är allmänt bekant med Stephen Kings värld) att här har vi att göra med övernaturliga krafter.
Övernaturligt otäcka händelser staplas på varandra och maler ner alla naturliga förklaringar.
Polisens utredare Ralph Anderson (en mycket snällögd Ben Mendelsohn) klamrar sig dock kvar vid verklighetens förklaringsmodeller in i det längsta. Tanken är väl att därmed stegra skräckstämningen, när övernaturligt otäcka händelser staplas på varandra och maler ner alla naturliga förklaringar. Men jag blir mest frustrerad att inte få komma vidare.
Anderson bär på en egen sorg efter en son som dog ung och som – givetvis – hade den mordmisstänkte Maitland som tränare. Resultatet blir att polismannen har svårt att hålla sig professionell och dömer Matiland för snabbt och för hårt. Den typen av klyschor tynger de första avsnitten.
Den som får Anderson att öppna sig för övernaturliga förklaringar är den udda privatdetektiven Holly Gibney (Cynthia Erivo – som i år är Oscarsnominerad för sin huvudroll i långfilmen "Harriet"). Det är skönt när hon kommer in i tredje avsnittet, för då börjar berättelsen ta fart igen och alla som älskar skräckdelen av Stephen Kings berättelser får sitt lystmäte.
Jag gillar mörkret, det ger utrymme för tittarens egna mardrömmar att breda ut sig.
På seriens plussida har vi det fina kameraarbetet, som gärna håller avstånd till det filmade, vilket skapar djup i kompositionen. Kameran liksom tassar med, glider bakom bilar och in och ut ur rum. Det är vackert och samarbetar fint med skräckfilmsmusiken för att bygga stämning.
Serien har fått en del kritik för att ljussättningen är för mörk, så att det stundtals blir svårt att se vad som ska vara så skrämmande. Men jag gillar mörkret, det ger utrymme för tittarens egna mardrömmar att breda ut sig.
Sådär håller det på och böljar fram och tillbaka. Stundtals griper berättelsen tag, skådespelarna är bra, bilderna otäcka och vackra på bästa "True detective"-manér. Men sedan stannar det liksom upp, blir segt och man tänker att detta borde blivit en långfilm i stället för tio entimmesavsnitt.
