Jag tyckte om ”Rampljus”-plattorna när de kom. Uppskattade den gränslösa alla infall ska med-mentaliteten. Det var ganska dumdristiga och förvirrande popskivor från en stor artist som hade kunnat välja tryggare vägar.
Ärligt talat har jag inte lyssnat på dem sen. De var underhållande. Men musiken sved inte. Då tröttnar jag.
Håkan Hellström kan numera bara jämföras med sig själv. Målsnöret är sedan länge passerat. Det finns ingen underdog-position att yla och utmana från.
Håkan Hellströms musik har blivit perenn, befinner sig i ett eget kretslopp.
Det som återstår är att vara sann och noggrann i sitt hantverk. Göra det så bra som möjligt och på den vägen hitta fram till nya låtar som kan ta en fajt med korpen på axeln som kraxar ”Håkan, du var bättre förr”. Det är en uppgift alla långlivade artister och låtskrivare ställs inför. Herregud, det är något vi alla måste hantera.
Det gäller fasen att skärpa sig. Och det gör Håkan Hellström.
Som alltid klingar musikhistorien i låtarna. Å andra sidan har Håkan Hellströms musik blivit perenn, befinner sig i ett eget kretslopp. Inte så att han egentligen upprepar sig, snarare att han blivit sin egen referenspunkt, sin egen berättelse. Och det är något mycket fint.
Man kan höja ett förvånat ögonbryn inför att han väljer att ta med en omarbetad version av Noonie Bao-duetten ”Jag vill bara va med dej”. Den flög aldrig förra sommaren och ratades på Ullevi-konserterna. Nu är den tillbaka med enbart Håkan på sång och heter ”HH vill bara va med dej”.
På albumet finns också oerhört vackra ”Vem vill vara din vän när du tappat glansen” som var en del av musikalen ”Kärlek skonar ingen” på Göteborgsoperan. Återbruk, javisst. Men jag hade verkligen inte velat vara utan den.
Jag vill lyfta stiliga, ståtliga fullträffen ”Symfonivisa” och visst är singeln ”Den här gången är det på riktigt” också en stänkare. Dessutom gediget arrangerad: körerna, allt det glittriga strösslet, disco-trummorna och den höftsvängande basen.
Mumford & Sons-smattret möter en helknäpp leksakssynt som far runt likt en speedad Riverdance-tjomme.
Med lyssningen följer en presentationstext där det berättas om en bilresa från värmländska Charlottenberg och ett slumpartat och inspirerande möte med en folkmusiker på väg från spelmansstämman i Malung. Låter som en saga, men det spelar mindre roll.
Folkmusiken finns i ”Fan ta dig”, en ömsint liten americana-visa pyntad med bläckblås. Såklart också i singeln ”Du” där Mumford & Sons-smattret möter en helknäpp leksakssynt som far runt likt en speedad Riverdance-tjomme. Också i bonuslåten ”Snapsvisa” som dock bara hittas på vinylen.
Helt sant är att Håkan Hellström jobbat tätt ihop med Christoffer Berg. Göteborgsproducenten med rötterna i Gonkyburg-kollektivet och som arbetat med bland andra Depeche Mode och The Killers. Och Karin Dreijer. Som ju Håkan spelade med i Honey is cool. Trådar vävs, som sagt var, samman när tiden passerar.
Berg vet hur man kombinerar originalitet med pang på rödbetan-effektivitet.
Matilda Sjöströms röst strör stråk av salt i allt det välproducerade.
Sällskapet har varit i Oscar Wallbloms lokaler i Västra Frölunda. Cykelavstånd från det hellströmska barndomshemmet och med fullt av välbekanta göteborgare i studion.
Låt mig sätta lampan på Matilda Sjöström från Steget och Nationalteatern. Jag har skrivit någon gång förut att man tror på allt hon sjunger. Allt hon sjunger blir sant. Här strör Matildas röst stråk av salt i allt det välproducerade.
Men så är Håkan Hellströms texter också renare. Han har lämnat de flummiga, ordrika referensstinna tripp-texterna bakom sig och skriver vacker och funktionell poplyrik igen. Det är skönt. Kanske inte lika underhållande men de biter mycket, mycket hårdare. Tematiken är välbekant men en text sticker ut på oväntat men tydligt vis. Såhär låter det i dissen ”Små bäckar, stora floder”:
”Så var är sångaren
i ett band på väg upp en gång
Han var en Legend in his own mind
men slog aldrig riktigt igenom
Beskyllde världen för att va en konspiration
Alltid nån annans fel att han inte nått stardom
Spårade ur, spred lögner om alla”
Totalt blir det nio låtar, tio på vinylen. Lika många har valts bort i processen. Det säger också något om ambitionsnivån.
Albumet avslutas med en distinkt, akustisk gitarr i ”Lovsång”. Håkan Hellström tar rollen som frikyrkopredikant, blomsterklädd hippie och evig tambourine-man som dansar under diamanthimlarna.
En fäbods-fiol får vara pennan som sätter punkt.
