Nina Morby: Recension: ”Barbie” av Greta Gerwig

Sommarens storfilm ”Barbie” följer Margot Robbie i rollen som deppig Barbie och Ryan Gosling i rollen som Ken. Nina Morby imponeras av Greta Gerwigs pricksäkra och humoristiska skildringar av det manliga egot.

ANNONS
|

Det finns något väldigt roligt i att Barbie, omgärdad av pastellfärger, leksaksvatten och hundra Kenhunkar som alla vill ha henne, plötsligt börjar fundera över döden. Hon har ju trots allt varken kroppsvätskor, åldrande organ eller ett sinande erotiskt kapital att oroa sig för (än mindre sexualitet). Så varför bemöda sig med att grubbla över något som bara drabbar människor?

Likväl blir existensen, en cellulit på hennes ena lår och de plötsligt platta fötterna ett gäng retliga flugor i den annars fläckfria rosa plastvärlden. Av “Weird Barbie” (ett slags Barbieorakel som fått en omgång med sax och tuschpennor av sin ägare) får hon veta att hon råkat hitta en skärva mellan verkligheten och Barbieland, och att hon måste bege sig till den verkliga världen för att finna svar på sina frågor.

ANNONS

Barbies jakt på vad som gömmer sig bakom Mattels universum är vad som inleder Greta Gerwigs (”Little women”, ”Lady bird”) storfilm, med Margot Robbie i huvudrollen som en stereotypisk version av världens kändaste docka.

På resan mot upplysningen har Barbie motvilligt fått med sig Ken, spelad av Ryan Gosling, vars enda glädje i livet är den sparsamma bekräftelse hon ger honom. Medan Barbie och alla hennes Barbiesystrar kan bli vad de vill är Ken bara Ken: En oduglig badvakt utan bula under shortsen.

När han och Barbie äntrar Venice Beach inser båda (på ett lite väl övertydligt sätt) hur omvänd deras värld är i förhållande till verkligheten. Samtidigt som Barbie känner sig som ett objekt (well…) där hon spatserar i neonfärgad spandexdräkt bland catcallande tonårskillar, känner sig Ken som en alltmer självklar del av sin nya omgivning. Tills nu har han bara upplevt kvinnliga Barbiepresidenter. Den riktiga världen visar sig vara till hans fördel. Han snor böcker om patriarkatet (som han först tror betyder att hästar styr världen), och njuter av sin position som överordnad, alltmedan Barbie blir deppigare för varje sekund hon spenderar i den sexistiska verklighet hon dessutom är en produkt av.

Vad som blir tydligt allt eftersom filmen närmar sig sitt slut, är att detta framförallt är en satirrulle för kvinnor, om män.

Medan Ken återvänder från den riktiga världen för att sprida sina lärdomar till övriga Kendockor, söker Barbie upp sin ägare för att ställa saker till rätta. När ägaren (spelad av America Ferrera) och hennes dotter Sasha (Ariana Greenblatt) följer med till Barbieland har det tagits över av bröliga, Andrew Tate-inspirerade kanskemän som lyckats omvända varenda Barbie till att överge sina karriärer och betjäna dem.

ANNONS

Här lyckas Gerwig med en lika träffande som rolig skildring av det manliga egot, som i scenen när Barbie – i ett försök att återta makten – ber Ken förklara “Gudfadern” för henne för att distrahera honom under den tre timmar långa filmen. Att Barbie till slut lyckas överlista Ken genom att förolämpa hans gitarrframträdande må vara lågt hängande frukt – säkert hämtad från en meme om hur alla killar tar fram gitarren på varje efterfest och sjunger falskt i två timmar – men det är oavsett väldigt roligt.

Det är också behållningen med ”Barbie”, att den rakt igenom är ganska kul. Den som hade hoppats få se banbrytande samhällskritik lär dock bli besviken.

Vad som blir tydligt allt eftersom filmen närmar sig sitt slut, är att detta framförallt är en satirrulle för kvinnor, om män. Visst bjuder Margot Robbie på ett och annat skämt på sin egen bekostnad, men det är ingenting mot Ryan Goslings bortkomna och självutplånande karaktär. Å andra sidan, för den som väljer att göra en film om Barbie – ansiktet utåt för många av dagens skeva skönhetsideal bland unga tjejer – finns kanske inget alternativ än att låta henne gå segrande ur berättelsen, medan Ken plockar upp skärvorna av sig själv.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Blomster” i regi av Neil Wigardt

LÄS MER:Recension: ”Forever” i regi av Anders Hazelius

LÄS MER:Recension: ”Blackberry” i regi av Matt Johnson

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS