Varje år släpps en ny film av den produktive Woody Allen och för oss fans är det alltid en höjdpunkt i sig, även när han inte når upp till sina mest klassiska verk. ”Du kommer att möta en lång mörk främling” kommer jag främst att minnas för skådespeleriet.
Temat är som så många gånger förr trassliga relationer, men stämningen är mer melankolisk än humoristisk. Vi följer hur Sally (Naomi Watts) tar hand om sin nyskilda mamma (en lysande Gemma Jones) samtidigt som hon har problem i sitt eget äktenskap.
Båda börjar söka en djupare mening och helhet i livet. Helena går in i en fantasivärld genom att följa sierskan Cristals (Pauline Collins) uppmuntrande spådomar, medan den barnlösa dottern Sally drömmer om att öppna ett eget galleri samtidigt som hon blir intresserad av sin rika chef Greg (en nedtonad Antonio Banderas).
De två männen reagerar mer likartat i sina respektive livskriser. Den tragiske, viagraknaprande pappan Alfie (Anthony Hopkins) gifter sig med prostituerade Charmaine (Lucy Punch), som ett eko av Woody- filmen ”På tal om Afrodite”, medan den misslyckade författaren Roy (säkre Josh Brolin i en helt annan typ av roll än ”Wall Street – Money never sleeps”) på ett högst osannolikt sätt charmar den unga indiskan Dia (fotomodellen Freida Pinto från ”Slumdog millio-naire”).
Jag förstår dem som kritiserar kvinnosynen och det är ju inte första gången som snart 75-årige ”Woody” Allan Konigsberg framstår som gubbsjuk. Men det är faktiskt vanligare att medelålders män träffar yngre kvinnor än tvärtom. Och det är bevisligen en majoritet av medelålders kvinnor som håller liv i de andliga bluffmakarna inom new age-rörelsen.
Visst framställs gubbarna som mer handlingskraftiga, men besluten de tar är hela tiden felaktiga, så det är allt annat än hyllningsporträtt.
Woody väver på ett snyggt sätt ihop de olika historierna i London och stilen känns verkligen igen, från den inledande berättarrösten till den ständiga swingjazzen – låten ”If I had you” med den klarinettspelande regissörens instrumentkollega Benny Goodman återkommer flera gånger och har även hörts i två tidigare filmer.
Sammantaget blir det trivsam underhållning med poängen att det inte finns några genvägar till lyckan och att gräset inte alltid är grönare på andra sidan staketet. Synd bara att en av vändningarna i manuset som handlar om omoraliskt beteende kan anas på flera mils avstånd.
