Det sägs ofta att verkligheten överträffar dikten. Att det inte alltid stämmer bevisas av att filmen "Lyckan, kärleken och meningen med livet" bygger på just verkliga händelser, men ändå mest är en lång, ointressant transportsträcka mot ett förutsägbart, romantiskt ... ingenting.
Jag sitter och önskar att "Glee"-skaparen Ryan Murphy (även manus ihop med "Nip/Tuck"-kollegan Jennifer Salt) hade hittat på något oväntat som hade förflyttat mig ut ur denna gravt medelålders new age-mardröm. Istället upptäcker jag att Fleetwood Macs underbara "Dreams" spelas svagt i bakgrunden och det hade jag aldrig gjort om berättelsen hade gripit tag.
Filmen går i princip ut på att Julia Roberts ska sitta utomhus eller vid ett fönster i en vinkel där solen får hennes vackra, rödbruna hår att glänsa som guld. Ytligt, någon?
Fast det finns även en inre resa för hennes rollfigur Liz Gilbert, vars storsäljande självbiografi ligger till grund för manuset. Tyvärr innebär den resan att Liz ska spegla sin personlighet i män, inte hitta sig själv genom att träffa starka, självständiga kvinnor.
Efter skilsmässoförhandlingarna med Stephen (Billy Crudup) bränner den barnlösa dramatikern av ett jätteleende mot den unge skådisen David (James Franco), men snart tvingar 40-årskrisen iväg henne till ett smått parodiskt beskrivet Italien.
Där lär hon känna svenskan Sofi, stabilt porträtterad av Tuva Novotny. Kul att se henne i en stor Hollywoodproduktion och det är inget tvivel om att hon platsar.
När Liz en timme in i filmen åker vidare till Indien, möter hon fler amatörpsykologer som hon kan konsultera. En av den är Richard från Texas (Richard Jenkins). På Bali väntar sedan ytterligare ett par visa gubbar, som medicinmannen Ketut (Hadi Subiyanto) och den ensamstående pappan Felipe (Javier Bardem). Allt medan den alltför litterära berättarrösten stör mer än den tillför.
Jag trodde nog att Ryan Murphy, som själv är öppet homosexuell, skulle komma med något annat än det mest stereotypa förhållandet inom den konflikträdda Hollywoodfilmbranschen. Å andra sidan verkar han ha tonat ned även sin långfilmsregidebut "Dancing with scissors" jämfört med den transexuelle Augusten Burroughs memoarer.
Apropå filmens titel vet ju alla som har läst Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen" vad meningen med livet är, nämligen 42. Och hur skrivs det som ett binärt tal, tror ni? Jo, 101010 - som i sin tur är övermorgons datum.
Det tycker jag är intressantare än själva filmen. I övrigt var det länge sedan jag kände så här tydligt att jag absolut inte tillhör filmens målgrupp.
