Under flera år hade ex-varbergaren Sara skrivit på en roman som till stor del utspelade sig på ett äldreboende. Planen var att den skulle ges ut i januari 2012, men när den så kallade Carema-skandalen briserade hösten 2011 blev det ett sådant tryck att boken släpptes redan i december samma år.
Tajmingen var den bästa möjliga, romanen sålde i flera tusen exemplar och snart var Sara en anlitad debattör och föredragshållare, bland annat på Almedalsveckan.
– Från första början var jag väldigt tydlig med att jag inte var en expert som kunde säga ”gör så här, då blir allt bra”. Min ambition var att få igång en diskussion om det vi aldrig pratar om, de gamlas sexualitet eller hur man stöttar en kollega som ser någon dö för första gången, berättar Sara Beischer.
Boken och all uppståndelse ledde till att 33-åringen från Varberg fick ”Årets äldrepris” 2012.
– Det var givetvis hedrande, men egentligen borde det ha gått till de verkliga hjältarna: Marianne, Irene och alla de andra som jag försökte ge en röst i min bok.
I sin senaste roman, ”Mamma är bara lite trött”, tar hon upp ett annat aktuellt samhällsfenomen: utbrändhet – eller utmattningsdepression som det numera brukar stå i läkarintygen.
Där får vi följa huvudpersonen Minna på hennes smärtsamma resa från högpresterande lärare med man och två små barn, och in i den totala tröttheten.
– Varför driver vi oss så hårt att det till slut bara brister, när det enda vi vet är att vi har en högst begränsad tid på den här planeten? Den frågan triggar mig, säger Sara skakar på huvudet.
Inte heller här har hon några svar.
– Jag pekar inte på lösningar. Det som är rätt för en person, kan vara helt fel för en annan. Jag vill berätta en historia om något som engagerar mig.
Skrivprocessen beskriver hon som ”kaosartad”, förutom när det gäller början och slutet.
– I första kapitlet sätter jag tonen och rytmen. Därefter skriver jag slutet. Då vet jag att ”det är hit jag ska”. Sedan fyller jag på, men inte efter en strikt kronologi. När jag känner mig någorlunda klar redigerar jag hårt, lyfter ut en massa sidor och tajtar till karaktärerna. I min senaste bok upptäckte jag att det fanns två varianter av Expeditions-Gun, så den ena åkte ut.
Det kaosartade betyder dock inte att Sara arbetar ostrukturerat, hon är tvärtom ytterst disciplinerad.
– Att skriva är ett hantverk, det går inte att sitta och vänta på inspiration. När jag har skrivdag brukar jag jobba sex timmar och sedan hämta barnen vid tre. Jag kan själv styra min tid och det är en stor lyx.
Att vara författare innebär dock mer än att sitta framför datorn, man måste ha något att berätta. Och Sara har alltid sin betraktelsesensor påkopplad, tanken att ”detta kan jag kanske skriva om” finns alltid i bakhuvudet.
Hon tjuvlyssnar, iakttar, upplever; samlar på dialoger, känslor och stämningar.
– Situationerna blir ju inte exakt återgivna, utan jag plockar delar, fragment. Jag använder både mig själv och omgivningen som redskap, även om jag klassar mina romaner som fiktion.
I ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” går hon tillbaka till uppväxten och den känsliga högstadietiden i Varberg. Hon tycker själv att det är hennes bästa roman, men den fick inte samma positiva bemötande som debuten.
En morgon när hon stod hemma i vardagsrummet satte hon på tv:n och fick, helt oförberedd, höra recensenten Magnus Utvik totalsåga boken i ”Gomorron Sverige”.
– Först kändes det lite i hjärtat, men sen tänkte jag att ”Jaha, var det inte värre än så?”, säger Sara som påpekar att hon inte bygger sin identitet på att vara författare.
– Nej, om det här inte skulle funka längre, då får jag göra något annat. I Sverige är det ofta yrket som definierar vilka vi är, här finns en väldigt stark sysselsättningshierarki, men det känns främmande för mig. Jag är nog ganska prestigelös.
Sara säger att hon aldrig googlar på sig själv, eftersom hon inte tror att det är bra. Egentligen gillar hon inte heller att synas i media.
– Det är nog väldigt lätt att gå upp i sig själv på ett osunt sätt. Jag är en ganska ointressant person, men jag hoppas att mina böcker är intressanta. Och därför vill jag såklart att de ska få uppmärksamhet.
Om att få Hallandspostens kulturstipendium 2016 säger hon:
– Jag blir jätteglad, verkligen. Att få ett pris är ju ett kvitto på att det jag gör håller en viss kvalitet.
Lite om Sara Beischer
Född: 1983 i Varberg (hette Svensson som ogift)
Familj: Maken Per-Henrik, lärare, sönerna Bob, nio år, och Otto, sex år. Per Henrik (född Carlsson) är brorson till skådisen Lasse Beischer och har släppt skivor med egna låtar. Makarna möttes när de spelade mot varandra i Varbergs Musikteater.
Bor: Radhus på Rotorp i Halmstad.
Utbildning: Gymnasielärare i religion och svenska.
Yrke: Författare och föreläsare. Leder nu workshops på högstadiet.
Bakgrund: ”Jag är uppvuxen på Håsten i Varberg, ett område som redan då hade lite dåligt rykte. Men det fattade aldrig jag, utan jag stortrivdes. Mina föräldrar hade vanliga yrken, mamma var barnskötare och pappa kock på en förskola, men vårt hem var fullt av böcker och vi diskuterade ständigt: samhällsfrågor, världspolitik, litteratur. Och det fanns ett starkt bildningsideal i min släkt, jag minns hur farfar på kalas brukade klirra i glaset för att sen ställa sig upp och högläsa poesi.”
Kuriosa: Saras fem år äldre bror Martin Svensson gjorde hitlåten "Rymdraket" som 19-åring och var med i Melodifestivalen två år senare med "(Du är så) Yeah yeah wow wow". Han är numera också etablerad författare och har skrivit romaner, barnböcker och biografier.
Aktuell: Pristagare tillsammans med Nya Halmstadrevyn.
