LYSEKIL
Gullmarsvallen 7 juli 2013
Publik: 14 111
Feeeel låt!. Per försöker mima samtidigt som han inte kan hålla sig för skratt när han ska uppmärksamma Micke på att han håller på att slå in takten till fel låt. Först fattar Micke ingenting. Sedan tittar han ner i låtlistan.
”Va faaan! Det är inte Puls utan Flickorna på TV 2 direkt efter Kung av sand!” Han har sett fel.
Det är bara att ta tjuren vid hornen, stanna upp, förklara för publiken och be om ursäkt för alla, inklusive band och tekniker, och börja om igen. Att inte låtsas om det skulle bara verka fånigt och någon gång måste ju vara den första...
Gyllene Tider har, enligt traditionen, åkt gammal träbåt från Fiskebäckskil ut till Lysekil och under den 45 minuter långa resan både hunnit ge intervjuer och ätit några räkmacka, andra pannbiff. Bandet har spelat här på de tre senaste turnéerna, men Micke har även spelat här med Eva Dahlgren på Rocktåget 1991. Då var det storm och hela scenen höll på att blåsa ner i havet. Det är det ingen risk för den här gången. Sommarkvällen smeker in från havet, över de tusen och åter tusentals människor som har samlats, både på spelplatsen, runt klipporna och i husen runt omkring.
(...)
Per tittar ut över publikhavet och njuter av synen. Han kan faktiskt känna en större glädje över att stå där i dag än för 30 år sedan. Det är ju så sällsynt, så oväntat. Alla dessa människor, all personal, allt jobb bara för de fem i bandet och tre ackord, kan han tänka. Därför försöker han njuta av det, suga in varje känsla, och han förstår varför veteraner som Rolling Stones och Paul McCartney inte vill sluta. De kan helt enkelt inte. Det är det här som alla vill uppleva, bekräftelsen, att se folks glädje, att se dem sjunga med i låtarna. Det kan aldrig mätas i pengar.
Kvällens första extranummer Det är över nu har precis klingat ut när Per greppar mikrofonen:
”Vi ska bege oss tillbaka till sent 70-tal och den kanske viktigaste låten i vår karriär. För det var den som gav oss skivkontrakt, och i kväll låter den så här”, presenterar han den och alla hör direkt vilken det är när MP tar de första tonerna på gitarren: Billy.
HALMSTAD
Hamiltons väg 23 januari 1979
Telefonen ringde i radhuset på Hamiltons väg. Mamma Elisabeth svarade.
”Hej! Mitt namn är Kjell Andersson. Jag söker Per Gessle”, sa en röst i andra änden.
”Han sover, men jag kan väcka honom, klockan är ju över 12. Vad gäller det?” svarade Elisabeth.
”Det är från EMI, skivbolaget”, förklarade Kjelle, som hade ringt 035-numret som stod i brevet han fått från Per.
Elisabeth gick in i Pers rum, där sonen mycket riktigt alltjämt sov.
”Per, det är någon Andersson på EMI som söker dig”.
Med ens blev Per klarvaken och nästan snubblade sig fram till telefonen.
Andersson! På EMI! Kunde det vara Kjell? hann han tänka innan han greppade luren.
”Ja, hallå”, det är Per!
”Hejsan! Jag heter Kjell Andersson och ringer angående plattan som du skickade för ett tag sedan”.
Per höll andan.
”Jag tycker det låter intressant. Speciellt Billy, men även Rembrandt och När alla vännerna gått hem. Så jag undrar bara om ni har spelat in fler starka låtar. På kassett, menar jag förstås”.
”Ja det har vi. Hur många som helst. Och bara hits”, svarade Per.
Fast det sista var förstås en sanning med modifikation. Kjell log för sig själv, men de fortsatte prata en stund och bestämde att Per inom några veckor skulle skicka upp en kassett. Direkt när Kjell hade lagt på luren ringde Per upp MP.
”Kjelle har ringt!” bubblade han upprymt.
”Vilken Kjelle?” undrade MP.
”Kjelle på EMI, Andersson. Han gillar Billy och vill höra mer”, förklarade Per och tänkte på alla refuseringsbrev från när och fjärran som låg uppe på övervåningen. Bland annat från Björn Ulvaeus och Benny Andersson på Polar och den legendariske producen-ten Anders Burman på Metronome.
MP ringde vidare till Anders:
”Nu har det hänt. Vi ska bli popstjärnor!”
Men när Anders försökte få tag på Micke fick han inget svar. Inte heller hos Göran. Därför fick de veta det först på kvällen i samband med repet.
Som skivbolagsboss på EMI var det till Kjell Andersson som alla nya, unga svenska band vände sig. Det var han som kunde vara skillnaden mellan förverkligade och krossade drömmar, berömmelse och fortsatt harvande i replokalen.
Bland alla kassetter på skrivbordet hade det varit en gul ep från ett band från Halmstad som hade fångat hans uppmärksamhet. Det var det snabba språket, ordlekarna, de fantasifulla rimmen, alliterationerna, som hade tilltalat Kjell. Billy påminde om en ung John Holm, hans ton och berättande. Och Rembrandt förde tankarna till Modern Lovers Pablo Picasso.
Billy var egentligen ett experiment. Det var inte så som Per normalt brukade skriva låtar. Han brukade hänga upp dem kring några snygga ackord, en melodislinga eller en mening eller titel som kittlade. Men den här låten var hämtad från en av Pers dikter. Den var ganska klumpigt skriven, och ingen av de fyra verserna var lika långa: en var sexton strofer och nästa tolv. Därför var den också svårspelad live. Om MP inte spelade gitarrsolot exakt likadant varje gång skulle Per komma in fel i nästa vers och då skulle hela låten välta.
Många hade frågat Per vem Billy var. Men han existerade inte. Det var mer en temperaturmätare på tiden som Per levde i: i hans omgivning fanns många proggare, mycket människor som strulade till det, höll på med droger eller var på väg bort. Så även om låtens Billy inte fanns i verkligheten fanns det många Billys ...
Nu började Per spruta ur sig låtar. Redan någon vecka senare damp en kassett, adresserad till Kjell Andersson, ner på EMI, . Det var demolåtar inspelade i replokalen, men av dem skulle bara Sista gången jag såg Annie komma med på debuten. Medan pastischen på Buzzcocks Ever fallen in love, Är det jag som är kär i dej som är kär i mej som är kär i dej som är kär i mej, skulle komma att återanvändas först 34 år senare som Det blir aldrig som man tänkt sej och Hästar i natten sedermera hamna hos Janne Carlssons nästa band, Nalle Puh.
Bara några veckor tidigare hade Per bestämt sig för att hoppa av Gyllene Tider. I sin dagbok den 7 januari skrev han: Slutade i Gyllene Tider, startade Hjärtekrossaren.
Det höll inte längre. Per och Janne drog inte jämnt eftersom de var två lika starka viljor. Per irriterade sig på Jannes ovilja att satsa och Janne på Pers oförmåga att passa tiden. Men det var ingen ovänskap utan snarare helt olika ambitionsnivåer. För Per handlade musik inte om liv eller död det var viktigare än så. All sin vakna tid lade han på musiken, på att repa, skriva, förbättra, förnya, och därför mådde han dåligt om inte bandet gick framåt, om det så bara var en millimeter, och utvecklades för varje rep. Men han var ingen självutnämnd ledare för Gyllene Tider och kände därför att han inte hade positionen att kunna kicka någon. Därför blev det lättare så här, att hoppa av Gyllene Tider och bilda ett nytt band Hjärtekrossaren efter Tom Petty & the Heartbreakers förhoppningsvis tillsammans med Anders Herrlin och Göran Fritzon.
Anders hade vid det laget blivit en allt flitigare gäst vid Gyllene Tiders rep. Och vid de tillfällen när Janne inte kunde vara med var det han som fick hoppa in på bas. Så Per ville verkligen börja jobba med Anders, som både var en rolig kille och en duktig basist. Men samtidigt visste Per att han med det skulle riskera sitt fortsatta samarbete med MP, han var till och med inställd på det. Han hade ingen plan B och skulle kanske stå där utan både gitarrist och trummis. Även om han någonstans innerst inne hoppades och trodde att MP och Micke ville haka på.
På nyårsafton 1978 diskuterade Per och Anders det på festen i Harplinge. Det var ett samtal som Micke råkade höra.
”Ska vi ha två basister nu?”, undrade han.
Då visste han inte att Per hade planer på att hoppa av bandet.
Micke och Anders hade varit kompisar i alla år. De hade gått en trumkurs tillsammans för Bert Möller och bildat sitt första band, Dads Army, tillsammans med Martin Ovik, vars mamma hade skrivit texterna till progressiva låtar som Under diskbänken och Skolan, skolan. De hade repat uppe på Plönningeskolans loft en gång i veckan, men någon plan för sin musikaliska framtid hade de inte haft. Inte ens när bandet bytte namn till Yggdrasil, efter världsträdet, för att ge ett mer intellektuellt intryck. Bristen på visioner och framtidsplaner var främsta anledningen till att Micke till slut hade hoppat av för att gå med i Gyllene Tider. Trots att bästa kompisen Anders var kvar.
Yggdrasil bytte därefter återigen namn, denna gång till Tellus Anima, och Micke ersattes på trummor av Martin Brandqvist. In på keyboard kom Göran Fritzon från Åled, som också han hade gått en kurs för BertMöller och då frågat om Bert kände till något band som behövde en keyboardist.
”Det finns det”, hade han fått till svar. ”I Harplinge”.
När Janne Carlsson åkte till det gamla huset i Skintaby, som under hösten blivit Gyllene Tiders nya replokal, hade han inte hört något från de andra i bandet sedan julkonserterna i Bio Reflex och Figarosalen. Där ute fick han förklaringen. Kvar i huset fanns enbart hans förstärkare och prylar. De andra hade dragit utan att våga säga något.
”Fy fan, så fegt”, sa han för sig själv och plockade ihop sakerna. Men han visste vem som låg bakom det och hade, ärligt talat, hel-ler inte gillat trenden att låtarna började gå åt pophållet i stället för rock.
Då hade redan det nya Gyllene Tider börjat repa i Tellus Animas gamla replokal i källaren på det nedlagda ålderdomshemmet i Harplinge. Hjärtekrossaren hade endast existerat i tre dagar. När MP och Micke under stor vånda till slut hade bestämt sig för att gå över behölls namnet, Gyllene Tider. Speciellt för MP hade det varit ett svårt beslut att göra så mot en gammal kompis, och det var också han som fick ta snacket med Janne och förklara. För hans egen del hade det handlat om att han inte ville avbryta låtskrivandet med Per.
Den nya sättningen blev en vågdelare för bandet. Dels musikaliskt då många, dock inte alla, gamla, långa och tunga låtar kastades ut och ersattes av betydligt mer popinfluerade. Dels soundmässigt då Görans inträde i bandet innebar att Gyllene Tider numera hade key- board. Per hade haft en kassett med Tellus Anima i bilen och gillat Görans orgel.
”Kan du inte fråga honom om han är intresserad?” hade Per bett Anders.
Göran blev yngst i gänget och fick, utan körkort som han var, ta mopeden från Åled om inte hans pappa kunde skjutsa honom.
På den första repetitionen plockade Fritzon fram sitt Fender Rhodes-elpiano. Anders tittade lite förundrat:
”Men hade inte du en Farfisaorgel när vi spelade i Tellus Anima?”
Det var den 20 januari, tre dagar innan samtalet från EMI kom.
Allt fler kassetter med låtar anlände till Kjell Andersson med avsändare Per Gessle. Där fanns översättningen av Shock- ing Blue-låten Send me a postcard: Skicka ett vykort, älskling och (Dansar inte lika bra som) Sjömän som Per hade skrivit på åtta minuter under en paus i jobbet på Fammarps champinjonodlingar. Och även Fån telefon, Himmel No 7, Åh, Ziggy Stardust var blev du av? och Revolver upp. Och inte minst Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly, som också den hade sina rötter i en annan gammal låt av Per och MP: Strandraggarboogie.
I Halmstad, där symfonirocken och punken härskade, garvade de flesta andra musiker åt Gyllene Tiders nya stil. Popfjantar fick Per höra. Men han behövde inte bry sig. På EMI-kontoret uppe i Solna gillade Kjell vad han hörde. Det här var ännu mer lekfullt än tidigare. Mer glimten i ögat.
Lyssna på det här, bad han Lasse Lindbom.
Helt okej! Vad kommer de ifrån?, undrade Lasse efter att ha hört några låtar.
Halmstad, svarade Kjelle.
Från Halmstad? De också?!
Lasse höll precis på att producera ett annat band från Halmstad, Sydkraft, och här kom alltså ett till. Så värst exalterad var han dock inte, han kunde inte påstå att han här hörde rockens framtid, men det beslutades ändå att han skulle åka direkt från en egen spelning i Mjölby ner till Halmstad för att lyssna på ban- det i replokalen och snacka med killarna.
Det fanns en låt till på den senaste kassetten som hade fått hänga med, MP:s gamla halvreggaeskiss Farlig terräng som Per hade skrivit texten till, men som nu fått ny refräng och nya ord. Per skrev i det medföljande brevet: Här kommer tio nya låtar plus en extra låt. Den passar egentligen inte alls in i det andra, men jag tänkte att du skulle få höra den ändå. Egentligen var varken Per eller MP särskilt nöjda med den, melodin kändes inte hundra, men de ville ändå visa hur produktiva de var.
Låten hette Flickorna på TV 2.
När Lasse Lindbom i början av mars klev nedför trappan till Gyllene Tiders replokal i Harplinge slog det honom hur mycket folk det var där. Både i den smala korridoren och inne i replokalen som en gång hade varit ett skyddsrum trängdes folk utmed väggarna. Det var en stor händelse att Lindbom, producent från den kungliga huvudstaden, skulle komma, och nyheten hade snabbt spritt sig i lilla Harplinge. Lasse hade fått skjuts i Pers orange Volkswagen Passat efter att, lite bakis efter spelningen i Mjölby, ha blivit upplockad på Hotell Hallandia.
Hej, Per, presenterade sig Gessle och Lasse märkte direkt nervositet i handsvetten och det slappa handslaget.
Per lade märke till något annat: Lindboms klädsel. Röda träningsoverallsbyxor och lila gympadojor. Mitt i snöslasket!
Vad ska det egentligen bli av det här?, hann Lasse tänka, innan Gyllene Tider började med Lätt fånget, lätt förgånget. Det som direkt slog honom var att de verkligen kunde lira, att de var musikaliskt drivna. Och det hörde sannerligen inte till vanligheterna hos nya band i denna punkens tidevarv. Som basist hade Lasse också speciellt lagt märke till Anders. Han var bra, riktigt bra.
Det är väl knappast någon popstjärnepotential i de där småpojkarna. Och jag är lite tveksam till sångaren, om han verkligen håller, rapporterade Lindbom till Andersson när han var tillbaka i huvudstaden.
Men visst finns det någonting där musikaliskt.
Det avgjorde saken. Några veckor senare kom bandet upp till Stockholm och fick för första gången träffa EMI-bossen Rolf Nygren som hade låtit sig övertygas av Kjell Anderssons lovord om bandet från Halmstad. Gyllene Tider hade fått sitt första skivkontrakt.
