Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Han kysser havet. Ulf Lundell har spelat många gånger i Halmstad, och ofta i närheten av Kattegatt. På onsdagen spelade han på Solgården med vitalitet, energi och spelglädje, enligt HN:s recensent.

Vital Lundell på Solgården

Konsert

Ulf Lundell
Solgården
Tylösand 29 juli

”Jag ska inte säga att det här är min absolut sista sommarturné, men jag tror att det är det”.

Det var så Ulf Lundell skrev på sin just nu semestrande blogg, Badgers drift, inför turnépremiären i Örebro i slutet av juni.

Det är 40 år sedan debutplattan Vargmåne kom.

Sedan dess har det blivit nästan 50 plattor inklusive samlingar och livealbum.

I november fyller han 66 år.

Så även om det genom åren har blivit nästan lika många ”avskedsturnéer” som romaner – visst kunde Lundell med all rätt dra sig tillbaka om energin och kraften hade börjat sina.

Men icke!

Jag har inte sett Uffe så vital, med sådan energi och spelglädje sedan – tja, jag vet inte när.

Men jag vet att detta var en av de bästa Lundell-spelningarna som jag har upplevt – något jag aldrig hade trott att jag skulle skriva 2015. För då har det ändå blivit några genom åren, inklusive den på Halmstads teater med tillhörande (efter)fest som ledde till att han en sen natt tog en taxi till stranden för att – just det, kyssa havet.

Eller som han själv uttrycker det:

– Den här låten kanske inte skrevs här, men fröet såddes en bit härifrån.

Jag vet inte om han sneglar mot Östra stranden då...

Men en bubblande När jag kysser havet blir det i alla fall.

För den här gången ger han publiken vad den vill ha. Han skämtar, han agiterar, han lirar sina klassiker. Ja, han till och med försöker sig på ett eget gitarrsolo (nåja...) i Oh la la (jag vill ha dej), där också det eminenta bandet presenteras!

Så har det inte alltid varit.

Jag kommer ihåg spelningen på Brottet för några år sedan när han, förutom några lätträknade undantag, vägrade spela sina stora låtar och i stället lirade suspekta baksidor och annat mindre känt material. Till glädje för de riktiga hardcorefansen, men till den breda massans stora besvikelse.

Annars har Uffe ett speciellt förhållande till just Brottet.

– Det är mycket folkligare. Här sitter stekarna och spa-ar och här samlas herrar i grupp för att diskutera den senaste golfrundan. Halmstads Citizen Kane, säger han mellan allsången i Sextisju, sextisju med Gott att leva insprängd och en lång, finstämd Isabella.

Då har han i blåjeans och svart-brun-rutig skjorta öppnat med Omaha, Tillsammans vi två, Ut i kväll med Markus Olssons brinnande saxofon, en stompig Hem till mina rötter igen och Snön faller (och vi med den) innan en magiskt vacker, omarragerad Rom i regnet får himlen att öppna upp sig.

– Ser ni månen där uppe? undrar han.

Men Ulf Lundell är inte Ulf Lundell om han inte får agitera. Efter bland annat en suggestivt tung Den vassa eggen och Evangeline med radarkompisen Janne Bark på glittrande spansk gitarr tar han upp tråden med miljöförstöringen. Han pratar om hur vi tär på jorden genom att hänvisa till Johan Rockströms Sommar-program – medan tandläkaren Walter Palmer, som dödade lejonet Cecil, kopplas till Jan Guillou och Per Morberg.

– Jag läste i DN att Guillou sade att han aldrig skulle skjuta ett lejon med pilbåge, men att han har gjort det med gevär. Vad är det med dessa människor? Låt oss gräva en grop och slänga i dom jävlarna där.

Varpå en ilsken boogieversion av Folket som bygger landet följer innan den springsteenska Promised land-pastischen Förlorad värld tar över. Lycklig, lycklig avslutar ordinarie set med bara några få svackor på resan.

Men det ska bli mer. Vid din grind igen som snyggt övergår i Öppna landskap och allsång i dynerna varpå han, nu i jeansjacka, konstaterar Vilken jävla sommar! innan han introducerar Om sommaren med en oslagbar historia om sitt sommarjobb som parkarbetare i Vita Bergen, ”det var Mats Ronander också utan att vi visste det då”, och kärleken till norskan Kari, där han, när det tog slut, gick och lade sig på en brännhet räls.

Det var sommaren 1975, efter det kom Vargmåne och resten är svensk musikhistoria.

Det blir ett extra extranummer också. Hon gör mig galen när huvudpersonen knappt behöver sjunga en rad då drygt 2 000 plus ”dynfolket” tar över. Då har det på tre timmar avverkats 23 låtar.

Jag har några gånger tidigare, när han verkat trött och tjurig, ansett att det kanske är hög tid för Lundell att dra sig tillbaka. Men nu skriver jag i stället, snälla Uffe – sluta inte. Inte nu!

Bild: Jari Valitalo