Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vinst och förlust för alla sorters musikälskare

Vi har haft en vår kantad av dödsfall inom kändisvärlden. David Bowie, Alan Rickman, Josefin Nilsson och Prince är några av dem som gått bort, men för mig var det beskedet om Olle Ljungströms död som berörde mest.

Den blott 54 år gamla artisten hittades i onsdags död i sitt hus i Gräfsnäs, platsen som blev en tillflyktsort efter många år av hetsigt liv i storstaden. I ett avsnitt av TV4:s ”Uggla flyttar in” i höstas fick vi möta Olle i huset på landet – enligt honom själv inrett som ”en lekstuga för en man i min ålder”.

Programmet finns kvar på TV4 Play och i veckan visades också det avsnitt av ”Så mycket bättre” där de andra artisterna tolkar Olle Ljungström.

Genom sin medverkan blev Olle folkkär och många är de som nu uttryckt sorg efter hans bortgång. Även om jag ofta blir illa till mods av den sedvanliga tävlingen om vem som är närmast vän respektive störst fan till en bortgången kändis, så tror jag att de flesta verkligen menar vad de säger om Olle Ljungström.

Han var onekligen unik, både i sin musik och i sin personlighet. Det märks inte minst i Jacob Frösséns sevärda dokumentär ”En film om Olle Ljungström”, från 2009 som sändes i helgen och även finns på SVT Play.

Det är svårt att inte förundras och förtjusas av Olle och hans texter, som ständigt balanserar mellan fröjdefull naivism och existentiell svärta. Jag hoppas att den uppmärksamhet som han får nu leder till att fler upptäcker hans musikarv och finner tröst och glädje i låtar som ”Jag spelar vanlig”, ”En förgiftad man” och ”Somnar om”.

Musik har väl för de flesta en viktig roll som förmedlare av känslor, oavsett om man själv är den som komponerar eller den som lyssnar till det färdiga resultatet.

I ”Klippans karaokecup”, vars andra säsong nyligen började sändas på SVT, är musiken både glädje, gemenskap och lite konkurrens. Här samlas ortsborna på den lokala pizzerian för att tävla i karaoke, inte sällan med någon form av kändis som domare (Anna Book och Kicki Danielsson är senaste tillskotten).

Samtidigt följer vi människorna bakom arrangemanget: tekniker, deltagare och publik som alla brinner för sin gemensamma verksamhet. Men allt är inte bara glädje och sång. Ett dilemma för ortsborna är hur den första säsongen lockat horder med nya deltagare till Klippan vilket leder till konflikter och otrygghet.

Svensk tv skildrar gärna landsortsbor som tokroliga eller tragikomiska original, ibland med inslag av lyteskomik. Även om ”Klippans karaokecup” balanserar på gränsen, som i skildrandet av den beklämmande ensamme Lars-Göran eller teknikern Puma som aldrig suttit på ett flygplan, så uppskattar jag det annorlunda konceptet.

Det är befriande att för en gångs skull få se människor som varken är trendkänsliga eller tillrättalagda i tv.