Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Recension: "Vår tid är nu", säsong 3 – SVT

Det är revolutionsår i den tredje säsongen av "Vår tid är nu". Carl Petersson Moberg har sett barnen Löwander bli snubblande nära medelålders, just i tid till discodans och studentilska.

TV

Vår tid är nu

SVT1 (8 avsnitt)

Regi: Harald Hamrell, Andrea Östlund och Anna Zackrisson

Med: Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Adam Lundgren, Mattias Nordkvist, Josefin Neldén, Ida Engvoll, Julia Heveus, Oskar Laring, Morten Vang Simonsen, Simone Coppo, Anna Bjelkerud, mfl.

Premiär: På SVT Play 02:00 och SVT1, måndag 28 oktober 20.00

Det har gått tjugotre år sedan Calle körde över Nina med en cykel, pussade henne på munnen och uttalade de ursäktande orden "förlåt, men det är ju ändå fred".

Vi lämnar alltså de Erlanderska efterkrigsåren för att i säsong tre landa i (trumvirvel) – 1968.

Förstås.

Det var väl egentligen oundvikligt att välja "året då allting hände", men också en aning tråkigt. För det innebär att många på förhand kan utröna en stor portion av seriens teman; studenter, Vietnamkrig, revolution och rödvin.

Därtill pulserar tidsandan förstås inne på restaurang Djurgårdskällaren, som nu är nattklubben Nina's. Som vanligt är familjekrogen först med det senaste – vilket denna gång verkar vara disco, soul och fondue.

"Vår tid är nu" kan på det sättet kännas lite som tv-dramaversionen av "Historieätarna". Det är nästan så att jag kan höra hur Erik Haag vrålar mot en pizzabit "MEN LOTTA SKA JAG ÄTA DEN MED HÄNDERNA?! BLIR JAG INTE KLADDIG DÅ?"

Deras tid är inte nu

Den här gången innebär tidshoppet större förändringar för tv-serien. De bråkiga barnen Löwander har kommit in i förstadiet till medelåldern och har nu själva vuxna ungar. Det innebär också nya utmaningar för produktionen. Hedda Stiernstedt, som varit lysande som den bångstyriga och ambitiösa Nina, ska nu spela en mer försiktig mamma i jakt på djupare kontakt med sitt barn.

Det fungerar sådär.

Inte minst på grund av den visuella uppenbarelsen som är mor och dotter. Det känns faktiskt en aning besynnerligt att Nina (Hedda Stiernstedt är 31) ska vara Christinas (Julia Heveus är 23) mamma. Trots att det hela till viss del döljs av seriens stora kämpe – rökmaskinen.

Förlåt. Det kanske är tjatigt? Men jag måste faktiskt nämna röken. Visst blir det mjuka konturer och ett fint naturligt ljus, men ibland går det verkligen helt överstyr. I vissa scener är det så dimmigt att jag funderar på om inte någon snart kommer att hitta Gustav II Adolf död i ett bortglömt burspråk. Men nu är det sagt. Nu går vi vidare.

Trogna tittare känner igen sig

Det tredje säsongen tillhör alltså en ny generation. Ändå är det mycket av samma. Det som tidigare har gjort serien bra är kvar – intrigerna, tempot, de ambitiösa skådespelarinsatserna, de fina miljöerna.

Bland de nya karaktärerna återfinns flera goda prestationer, som Agnes Bolmgrens biroll i form av bartendern Lena, men också Oskar Laring som supercharmtrollet Uno och Morten Vang Simonsen som den revolutionäre dansken John Hansen.

Men bäst tycker jag nog ändå om återvändaren Josefin Neldén, som går från klarhet till klarhet i rollen som Maggan. Hon lyckas göra karaktären både sympatisk och trovärdig. Hennes arbete och relationen med Britt Gahn (Tova Magnusson), är dramatisk utan att spilla över. Ett problem som serien tidigare har dragits med och fortfarande lider av.

För det blir ofta lite för övertydligt i "Vår tid är nu", lite för mycket bankad knytnäve i skrivbordet. Som i en scen när alkoholism gestaltas av hur en klar sprit hälls upp i slow motion i ett kristallglas, ackompanjerat av upprivande stråkar.

Men det går att förlåta. För det finns också ett kompromisslöst driv som rycker tag och håller fast. Som får en att bara vilja kolla lite till och efter att ha sett fyra avsnitt känner jag redan begär efter mer. Det om något måste väl ses som ett gott betyg?