”Offra er lilla själviska sak för fosterlandets stora”. Så löd högermännens uppmaning, inför första världskriget, till de drygt 350 000 svenska kvinnor som skrivit på listor för rösträtt.
Mannen upplät sin röst och tillrättavisade, full av självgodhet, de ansvarslösa kvinnorna.
Sådana tongångar har hörts länge, inte minst i kulturvärlden, där kulturmannen med självklarhet brett ut sig. Men kulturhistorien är mer än en bunt manliga värderingar.
En som kämpat i flera decennier mot den rätt männen tagit sig att alltid vara den som definierar konsten och litteraturen är Ebba Witt-Brattström. I ”Kulturmannen och andra texter”, som nästan alla tidigare varit publicerade huvudsakligen i DN, lyfter hon därför fram flera lysande kvinnliga författare.
Med kulturmannen menar Brattström inte en person utan en typ, en ideologi och en maktstruktur som går ut på att uppvärdera männens kulturella verk och nedvärdera kvinnornas. Och i den meningen lever han fortfarande i oss alla.
De kvinnliga klassikerna är ju inte alls omhuldade i samma utsträckning som de manliga. Men som Brattström skriver, det enda botemedlet mot kulturmannen är en rejäl dos kulturkvinna.
Mäns litterära teman har ansetts allmänmänskliga, medan kvinnornas har varit banala och ointressanta. Det är männen som har bestämt vad som gällt, de har haft tolkningsföreträde och därför har kvinnliga verk gömts och glömts.
Men Brattström har grävt fram en hel del kvinnliga verk och närläser både gammalt och nytt.
Selma Lagerlöf, Anne Charlotte Leffler, Elin Wägner och Sigrid Undset passerar förbi, liksom många nutida författare som Kerstin Ekman, Sofi Oksanen, Kristina Sandberg och Lena Andersson.
Det handlar mycket om den nya kvinnan runt 1900-talet som ville se en reformering av mannen, men också om kvinnokraften i operor.
Naturligtvis får även Strindberg, Freud, Oidipus och Knausgård vara med på ett hörn. Det är intressant och många gånger väldigt roligt.
Brattström är naturligtvis upprörd över sakernas tillstånd, inte minst är hon besviken på många unga feminister som hon anser vara historielösa och inte tar vara på de äldres erfarenheter, utan istället för abstrakta diskussioner om queerfeminism och fnyser åt det kvinnliga som mindre värt.
Men Brattström skriver med mycket gott humör, är både vass och sarkastisk, men också i några fall akademiskt detaljerad.
Hennes budskap är i alla fall klart – hon vill att vi ska få tillgång även till den andra halvan av vårt bildningsarv.
För som hon skriver – vem vill vara halvbildad?
