Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Rikard Wolff. Arkivbild.

Ständigt leende med mångsidigheten som signum

Med Helena Bergström på bönpallen svepte han in i svenska folkets hjärtan. Rikard Wolff gjorde succé som Zac i "Änglagård"-filmerna, men fastnade inte i stereotypen som läderklädd snygging. Mångsidigheten var ett av hans signum.

Året är 1992 och en skinnjackeklädd Rikard Wolff spränger fram på bioduken genom ett somrigt Sverige på sin Harley Davidson. Eller sin och sin, han gör det i rollen som Zac i "Änglagård", med Helena Bergström som Fanny tätt bakom sig. Samma åktur tog honom rakt in i biopublikens hjärtan och det är nog just som den ständigt leende Zac som många kommer att minnas Wolff som skådespelare.

En man av teatern

Men även om rollen i Colin Nutleys succéfilm blev Wolffs genombrott för den riktigt stora publiken, var det långt ifrån där hans karriär tog sin början. Då var han redan en man av teatern, där han bland annat uppmärksammats för sitt återkommande samarbete med regissören Rickard Günther. De två började arbeta tillsammans när Wolff gick på Teaterhögskolan i Malmö i slutet av 80-talet, och Wolffs titelroll examensproduktionen "Mefisto" blev mycket uppmärksammad. Genom åren arbetade Wolff på en lång rad av landets scener, såsom Dramaten, Stockholms och Göteborgs stadsteatrar, Vasateatern, Galeasen och Riksteatern.

Han samarbetade också ofta med regissören Suzanne Osten, och filmdebuten skedde i just hennes film "Livsfarlig film" 1988. Rollen som poeten Paul Andersson i tv-serien "Apelsinmannen" 1990 blev språngbrädan som sedan ledde fram till "Änglagård" och det långa samarbetet med Colin Nutley.

Mångsidig

Just mångsidigheten, att arbeta med såväl teater som film och tv, var kanske Wolffs främsta signum. Men även musiken hade en stor plats på hans cv och förstärkte bilden av hans versatila karriär. Han gjorde en lång rad musikaliska turnéer i hela landet, och den franska chansonen låg honom oerhört varmt om hjärtat. Han gjorde älskade tolkningar av Edith Piaf, Jaques Brel och Barbara, men också av Karl Gerhard och Maria Callas.

Wolff skrev även egen musik och spelade in en rad egna skivor. 2001 fick han en Grammis för "Min allra största kärlek", och fyra år senare släpptes ett av hans mest populära album: "Pojken på månen". 2013 tävlade han i Melodifestivalen, med det Tomas Andersson Wij-skrivna bidraget "En förlorad sommar".

Så vilket ben stod då Wolff helst på – musikens, teaterns, tv:ns eller filmens? Allihop, svarade han i en intervju 2010.

- Jag föredrar att göra allt. Jag tycker om att göra musik, jag tycker om att göra teater, jag tycker om att göra film. Jag har gjort allra mest teater, en hel del musik och lite film kan man säga, sade han då till sajten Moviezine.

Rikard Wolff led av sjukdomen lungemfysem. Sjukdomen tvingade honom tidigare i höst att ställa in sin turné "Den sista föreställningen – Wolff sjunger Brel" samt sin medverkan i Dramatens uppsättning av "Angels in America".

Rikard Wolff blev 59 år.